Sidhuvudbild

Tankar inför helgen

Första söndagen efter trefaldighet

Vårt dop.

”Neeeej min mobil!” Det var hustrun som ropade ut sin förtvivlan i förra veckan när hon stod på alla fyra i det knappt två decimeter djupa ler och dyvattnet vid vår fastlandsbrygga. Hon hade trampat fel på bryggan och föll ner i det dyiga vattnet. Sin mobil hade hon i fickan och det första hon tänkte på var att hennes nya mobil inte fick komma i närheten av vattnet.

Jag måste erkänna att det såg ganska komiskt ut, när hon stod på alla fyra i det decimeter djupa dyvattnet. Men min första tanke var att hjälpa henne upp ur hennes ofrivilliga bad. Det är inte första gången som hustrun och hennes telefoner har hamnat i vatten. Om någon hade lyckats fånga alla hennes vatten fadäser på film skulle det bli en fin demonstrationsfilm om hur man inte ska behandla sin mobiltelefon. Jag har förstås frågat om jag får skriva om hennes mobilhantering. ”Jo gör det, skriv också om hur jag torkade mobilen i ugnen,” sa hon.
Så här var det, efter en av några dessa fadäser med vatten doppad mobil, fick hustrun ett tips om att stoppa mobilen i ugnen i ca 50 grader någon timme för att torka upp den. Problemet var att hon glömde bort att hon hade mobilen i ugnen när hon senare under dagen skulle baka. Hon vred på ugnen till 225 grader och efter en stund infann sig en stickande plastos lukt i hela lägenheten. Kvar blev några förkolnade rester av hennes mobiltelefon.
Vatten och mobiltelefoner har varit en kontroversiell besvärlighet för hustrun.

Vi firar dopets söndag till helgen.
Vårt dop är ett dop till Kristus, för mig som Luthersk präst är det en självklarhet att döpa barn. Jag minns att jag blev inbjuden att tala i en Baptistisk församling och där välsignade jag deras dopgrav och bad att många människor skulle få möta Jesus i denna församling. Reaktionen efteråt blev översvallande från vissa av församlingsmedlemmarna att jag som Luthersk präst välsignade deras dopgrav. Men för mig är det inte någon stridsfråga, vi döper till Kristus i alla församlingar. Jag har döpt personer i älven, i sjön med neddoppning, men också både vuxna och större barn med vatten begjutning. För mig är inte formen det viktiga, utan att vi för en människa fram till Kristus.
Jag döper aldrig om någon eftersom för mig är dopet för evigt gällande.

För mig är det en stor upplevelse att få ta det lilla barnet i min famn, lägga händerna på dess huvud, och känna hjärtats pulslag igenom den tunna huden som omger barnets ännu inte hopväxta fontanell. Pulsslagen av liv, berör min hand och jag får som representant från livets Herre själv, döpa barnet in i Guds famn. Vid dopet fick du och jag en vattenstämpel som aldrig försvinner. Där i dopet gav Gud oss sitt sigill på att vi är hans barn.
Hustruns mobiler har blivit ordentligt vattenbegjutna, turligt nog hade hon en försäkring som lovade henne en ny om olyckan skulle vara framme. Dopet är Guds försäkring om att en ny och ljusare framtid är det som väntar.

Om Jesus inte har kommit tillbaka, om Gud vill, om redaktionen vill, om du som läsare vill, och om jag fortfarande lever och har hälsa, då kanske vi ses igen till hösten i denna spalt.
Nu tänker jag ta sommar semester.

En skön sommar önskar jag dig.
Allt gott.
Gösta Degerman

Heliga trefaldighets dag eller Missionsdagen.

Gud – Fader, Son och Ande.

”Ja vaal tokut på je, nu slut je bråk!” ( Jag blir tokig på er, nu slutar ni bråka!) Mammas utrop i förtvivlan över oss barn var ett återkommande inslag i hennes vardag. Med 12 barn var det inte alltid så lätt att få någon fason på alla. ”Ska de bli faltje borti ge?” (Ska det bli normala människor av er?) Jo det var ju en ständig fråga som var fylld av oro för vår mor. Ska det bli normala personer av oss syskon?

Jo nog blev det hyfsat normala människor av oss alla 12. De flesta av oss tog högskoleexamen vid ca trettio års ålder. Det fanns ingen ekonomi att låta oss gå realskola eller högskola efter vi gått färdigt grundskolan, utan då var det bara en sak som gällde, och det var att söka sig ett arbete till försörjning.
Det är ju morsdag på söndag därför skriver jag den här krönikan som en hälsning till alla mödrar som har slitit för att barnen ska få de bästa möjligheterna för en bra start i livet.
Oro och ängslan följer ofta med i en förälders vardag. När barnen växer upp fortsätter omsorgen att sträcka sig ut mot barnbarnen eller barnbarnsbarens framtid.
”Jaha du je int feg!” (Jaha du är inte feg) Det var ofta ett uttryck som jag fick höra över telefonen när jag ringde till min gamla mamma i Tavelsjö. Du je int feg, betydde att hon hade alldeles nyss tänkt på mig. Uppe på hennes bokhylla stod alla barnens bröllopsbilder uppradade. De ca 45 barnbarnen och tillika än fler barnbarnsbaren fick inte plats på hennes bokhylla, men hon hade perfekt koll på alla sonhustrurs, mågars, barnens, barnbarnen och barnbarnbarnens födelsedagar och namn nästan ända fram till sin dödsdag. Det fanns en omsorg om oss alla.

Till helgen firar vi inte bara morsdag utan också Missionsdagen eller heliga trefaldighets dag.
Gud identifierar sig som en mor eller en far i att han har omsorg om sina barn. Vår mission som Guds församling det är att vi ska förmedla det mest märkliga i världshistorien, att han som har skapat kosmos och mikrokosmos, han som har skapat världs altet, han har omsorg om dig och mig som en förälder har om sitt barn. Du är inte lämnad åt dig själv, du är inte ensam, du har en som verkligen har full koll och omsorg om dig. Gud skulle kunna säga som min mor,”Du je int feg,” därför han har alltid goda tankar om dig. Inte ett enda av dina huvudhår ska falla till marken utan att Gud själv vet om det.
Vi inleder våra Gudstjänster i Faderns, Sonens och i den Helige Andes namn. I dopet, vid vigsel, vid förlåtelse orden uttalas dessa namn, lika väl vid begravningsgudstjänsten.
Hur kan Gud vara en men ändå tre? Det är en fråga som jag möter bland konfirmander och i olika samtalsgrupper.
Min mor var maka, mamma, dotter, syster, svärmor, kusin, svägerska, mormor, farmor osv. Hon kunde benämnas med olika titlar men i allt detta var hon min mor.

Missionsdagen är en söndag då vi i kyrkan reflekterar över vilket uppdrag vi fått av vår Herre.
Korset är kyrkans berättelse om hur Gud i sin nåd har gett människan möjlighet att nå Gud.
Fadern, Sonen och Anden är Gud som sträcker ut sina armar mot människan i ett grovhugget kors. Paulus skriver i första Korintierbrevet 1:18 ; ”Talet om korset är en dårskap för dem som går förlorade, men för oss som räddas är det en Guds kraft.”

En skön helg önskar jag dig
Allt gott
Gösta Degerman

Pingstdagen

Den Helige Ande

Ett stort rökmoln kom ifrån vår kolgrill utanför vår lägenhet. Jag försökte att få lite fyr i kolen som legat ute hela vintern i en plastpåse bakom vår husvägg. Mitt försök till att visa mig på styva linan som grillkock blev inte som jag hade tänkt mig. Kolen hade svårt att börja brinna och jag satsade på att spruta på lite mer av tändvätska med den påföljden att rökmolnet bara blev större.

Hustrun uppmanade mig att flytta på kolgrillen längre bort från huset. Grannarna var inte heller så glada över mitt tilltag. Röklukten drog in genom friskluftsventilerna och fyllde hela huset med grilloset, mitt försök till att imponera med mina grill kunskaper föll pladask till marken. Min kära hustru har ibland en ängels tålamod med mig, när jag dukade fram mitt grillprojekt på köksbordet och väntade på ett smakomdöme från hustrun sa hon, ”Jaha det smakade intressant detta.”
Ute vid vår stuga där grillas det väldigt ofta men då är det mina vuxna barn och deras gemåler som brukar stå för grillningen. Det blir oftast perfekt grillat, inte som mitt tafatta försök där köttet blev torrare än ett hårdbröd. Jag har skrivit förut om mina försök att laga mat som TV kockarna men oftast har resultatet blivit ett misslyckande.

En stormvind uppfyllde hela huset där lärjungarna befann sig, berättar pingsthelgens texter.
Vi brukar säga att pingstdagen är den dagen då kyrkan föddes. Jesus sa till sina lärjungar att de skulle bli beklädda med kraft när den Helige Ande skulle komma över dem. Något helt nytt hände med de skrämda lärjungarna när den Helige Ande kom över dem. De fick ett nytt sätt att tänka, känna och agera.
Det som Jesus talat med dem om förut, det blev levande. Det hände något med dessa första kristna när den Helige Ande fick kontrollen över dem.
Helt plötsligt kunde de tala språk som de inte förut kunde, alla som skyndade sig till platsen där lärjungarna var upplevde något de aldrig tidigare upplevat. Marken skakade det hördes ett dån och tungor av eld kom över lärjungarna, och alla hörde sitt eget språk talas. 3000 personer kom till tro den dagen berättas det i texterna.
Det var ett jättemirakel som skedde där i Jerusalem.

”Livet är som en påse, den är tom om man inte fyller den med något.” Det sa komikern och författaren Hasse Alfredsson i en monolog om pastor Janson. Alldeles ypperligt träffsäkert sätt att se på helgens texter.
Den Helige Ande vill fylla varje längtande hjärta med sig själv. Anden är Jesu Kristi Ande, en av samma sort som han, en Ande som skulle bli till vår hjälp i våra tafatta försök, att berätta om världens största och viktigaste händelse.

Mitt tafatta försök att vara grillkock förlorades i ett kraftigt rökmoln och eld i en vidbränd stek. Jag hämtade inte hjälpen från hustrun utan jag betedde mig som en treåring, ”Jag kan själv.”

Mitt i dina och mina tafatta försök att presentera Jesus för världen och berätta om världens största och viktigaste händelse, i detta vill Anden komma till vår hjälp.
Den Helige Ande vill fylla ditt och mitt längtande hjärta med sig själv. Anden är Jesu Kristi Ande.
Visst vill du hämta hjälpen ovanifrån, han den Helige Ande kan fylla alla dina behov.

En skön helg önskar jag dig
Allt gott
Gösta Degerman

Söndagen före pingst

Hjälparen kommer

”Var är min åkerbärssylt som stod här på diskbänken?” Frågan ropade jag ut i förtvivlan för si så där fyrtiofem år sedan, i svärmor och svärfars sommarstuga. Jag hade plockat åkerbär, kokat och sockrat den för att äta den som sylt till den traditionsenliga frukost brytan. ”Jasså var det den din!” utropade svärmor skamset. ”Den åt jag upp till min frukost bryta,” sa hon.

Jag kan garantera att vid den stunden var hon inte världens bästa svärmor. Besvikelsen var stor och jag fann inga ord till att förklara för henne hur jag kände det. Jag hade ju jobbat med att plocka och rensa de små bären och trånat och längtat att äntligen få sätta mig ner och göra min morgon bryta med en härlig åkerbärssylt.

Nu många år senare satt jag och hustrun hemma i svärmors lägenhet och pratade om just den här händelsen. Trots sina dryga nittio år mindes hon mycket väl åkerbärsfadäsen. Jag frågade om hon hade något emot om jag skrev om den händelsen i min krönika. ”Nej inte har jag något emot det, dina läsare kommer ju bara att få sig ett gott skratt,” tyckte svärmor.
Jo men visst är det så, att i dag kan jag se tillbaka på denna händelse med ett skratt. Men just då, i den stunden, när jag såg att min nykokta åkerbärssylt var borta, då var katastrofen nära.

Svärmor och svärfar har varit mig och min familj behjälplig på ett praktiskt plan genom hela vårt äktenskap. Vi har ju flyttat runt i Sverige på grund av att jag fått kallelser till olika tjänster. Vid varje tillfälle har de varit behjälpliga på olika sätt när det gäller det praktiska med renoveringar, flyttstäd, barnvakt och annat. Vi har känt ett stort stöd från dem båda.
Nu är läget lite annorlunda, nu är det vi som nu får hjälpa svärmor på sin ålderdom. Det är min hustru, svärmors äldsta dotter, som nu får ta det största ansvaret för att svärmor ska få en så skön och friktionsfri vardag som möjligt. Svärmor och dotter håller telefonkontakt varje dag och nästan varje dag blir det en tur till hennes lägenhet för att något behöver ses över.
Det finns hjälp att få för svärmor, från döttrarna, från hemtjänsten och från landstinget.

Temat denna helg är hjälparen kommer.
Det handlar om Anden som Jesus lovat sända till de väntade och längtande lärjungarna.
De bad och väntade på Anden som skulle bli deras hjälpare.
I Piteå har vi just nu en böne period inför pingsten. Vi använder tiden mellan Jesu himmelsfärd och pingstdagen som en tid i bön på samma sätt som de första lärjungarna gjorde. Vi väntar inte på att Jesus ska sända sin Ande till oss, för det har han redan gjort, utan vi ber och hoppas att vi ska få vara med om att hjälparen, den Helige Ande, ska komma och ge oss som lärjungar frimodighet och kreativitet, till att vittna och bära ut budskapet om Jesus, som uppståndelsen och livet.

Associations tråden för mig denna vecka är, längtan. Det fanns en längtan efter åkerbärssylten. Lärjungarna var i det läget att de längtade och hoppades att bönesvaret skulle komma, att Jesus skulle sända sin Ande, Hjälparen, en av samma sort som han, till dem. Längtar du efter Anden? Var rädd om din längtan eftersom det är Gud själv som skapat denna längtan i dig.

En skön helg önskar jag dig.
Allt gott
Gösta Degerman

Bönsöndagen

Bönen

Väckelsen eld brann på en plats. En kväll var det ett väldigt bönebrus. Många bad högt i munnen på varandra. Plötsligt ljöd en röst över de andra: ”Det är väl svårt för dig Gud att skilja på oss i detta oväsen, men nu är det han Teodor som ber!”

Den här berättelsen finner du i Robert Johanssons bok, Humor i helgade hyddor. Där kan man också läsa om honom som bad, ”Gud ge mig tålamod, men kvickt.”
Det här med bön är ju viktigt i alla religioner men det är väldigt olika med syftet, nyttan eller sättet som religionsutövningen sker.
Bönemötet ovan där Teodor överröstar de övriga bedjarna med att det är han som vill ha ett ord med Gud själv är ett inte så ovanligt sätt att be på.
Astrid Lindgrens buspojke, Emil i Lönneberga ber i sin snickare boda. ”Käre Gud, gör så att jag slutar med mina hyss. Beder vänligen Emil Svensson, Katthult, Lönneberga.”
När det gäller vår bön till Gud så behövs det inga förklaringar vem du är, var du bor, eller någon form av presentation. Du och jag är redan kända av Gud. Han vet till och med om dina och mina huvudhår står det i skriften.
Jag har sett hur människor beter sig på olika sätt när de ska be till vår Herre, en del blundar, eller knäpper ihop händerna, står eller böjer knä ,eller att de förändrar röstläget när de ber. Det finns hur många sätt som helst som vi människors använder för att blidka Gud i vår bön. Men ofta blir våra böne försök lagiska. Bön är inte prestation, det är samtal med levande Gud.
Gud är inte långt borta från någon enda av oss, kan vi läsa i Guds ord.
Vi behöver inte ropa, vi behöver inte presentera oss, vi behöver inte gå in i någon form av religiösa övningar för att han ska höra oss. Han hör vårt hjärtas bön. Ja till ock med innan vi hunnit formulera någon bön på våra läppar har han hört oss.

Paulus skriver i episteltexten att, ”Han som utforskar våra hjärtan vet vad Anden menar, eftersom Anden vädjar för de heliga så som Gud vill.” ”Anden stöder oss i vår svaghet. Vi vet ju inte hur vår bön egentligen bör vara, men Anden vädjar för oss utan ord.”

En av de vackraste och starkaste bilder jag fått om bön är när min dotter Viveka skickade ett mms till mig för några år sedan där hon filmade sin tre och ett halvt årige son Tore vid köksbordet. Han ritade med stor koncentration av sin lilla hand i den på papperet avritade mamma Vivekas hand. Han kommenterade sitt konstverk med orden. ”Mamma det är som om din hand bär min hand”!
Lille Tores ord blev en predikan för mig, ”Mamma det är som om din hand bär min hand”! Vi har sett bilder på hur konstnärer försökt avbilda Guds barns trygghet i en mäktiga hand. Den bild som fastnat i min minnesbank är det lilla spädbarnet som vilar tryggt i en stor hand.
Vi behöver inte jobba för att få vår Herres uppmärksamhet, vi har den till fullo precis som ett barn har sin förälders uppmärksamhet. Du är sedd, du är älskad, du är hörd, du är betydelsefull i Jesu ögon, att han känner ditt namn, han vet din oro, han vet din ängslan. Jag vill uppmuntra dig till att se lille Tores insiktsfulla utrop, ”Mamma det är som om din hand bär min hand,” kan du se att din hand vilar i Guds stora hand. Vet du, att han kommer inte att släppa taget om dig. Var frimodig i din tysta, eller högljudda bön, Gud har hört ditt rop.

Jag önskar dig en skön helg.
Allt gott
Gösta Degerman

Femte söndagen i påsktiden

Att växa i tro

”Hur många gånger måste man vika ett A4 papper för att den ska kunna nå till månen?”
Det är en av många kluriga frågor som har dykt upp i SVTs underhållningsprogram, Muren. Kattis Ahlström är programledare och ställer den ena kluriga frågan efter den andre. Mycket intressant och lärorikt, jag uppmuntrar dig att titta på programmet.


Professor Ulf Danielsson sitter med som expert i ämnet forskning och vetenskap. I ett av programmen fick han frågan, som jag försökt formulera ovan. Svaret är en riktig tankevurpa som är nästintill omöjlig att ta till sig. 42 gånger menar experterna att svaret skulle bli. Den första vikningen blir en tiondels millimeter och när du vikt papperet 42 gånger då är det hopvikta papperet svindlande 439 000 kilometer. Ekvationen handlar om dubblera dubbleringen gång på gång. Rent praktiskt är det omöjligt att vika ett A4 papper på detta sätt men i teorin eller matematiskt fungerar det.
Det är ungefär som med coronaviruset som på en kort stund kan hoppa runt i ett sällskap på tjugo personer och fördubbla sig gång på gång. På en kort stund kan viruset smitta alla som är samlade genom att en smittad person hostar till i rummet.

Min associationstråd den här veckan är dubblering utifrån söndagens tema som är, ”Att växa i tro.”
De första kristna fick ett uppdrag av kyrkans Herre när han lämnade dem att gå ut i hela världen och förkunna evangeliet om riket.
På pingstdagen, uppfylld av den Helige Ande, talade Petrus med glöd och mod som han aldrig tidigare gjort. 5000 personer blev smittade av Andens övertygande tal på en och samma dag. Det blev en snabb dubblering av antalet Jesus följare under de följande veckorna, månaderna och åren.
De kristna har vunnits för vinna andra. Det är vårt uppdrag som vi fått av vår Herre. Han har inte lämnat oss ensamma, säger han i en av texterna. Han har sänt sin Helige Ande för att bistå oss i vår svaghet.
Jag tror att hemligheten i vittnesbördet, hemligheten i dubbleringsprincipen, det handlar om den Helige Ande. Det är han som skapar vilja och gärning i oss säger Luther.
Jesus säger till lärjungarna att de ska vänta in i Jerusalem till dess de ska bli beklädda med kraft från Anden. När Anden kommer över oss och han får förklara för oss vad Jesus har gjort för oss, då förlöses kraften i oss att vittna om den försoning som Gud gett genom Jesus Kristus.
”Vi för vår del kan inte låta bli att tala om vad vi sett och hört” sa Petrus till dessa som avrättade hans Herre.
Vår uppgift är inte att predika om Moses, Elia eller någon annan av bibelns vittnen, utan vår uppgift är att förkunna Kristus som levande och uppstånden här och nu.
Evangeliet handlar bara om Jesus.
Bara han kan göra dig och mig fri. Den kristna tron är inte ett beteende, utan ett beroende. Vi är beroende av Jesus Kristus som vår frälsare, och vi är beroende av den Helige Ande som vår hjälpare, till att förvandla vår kunskap, eller våra åsikter till insikter. Han är den som skapar tro, han är den som skapar växten. Inbjud den Helige Ande att vandra med dig i din vardag och du ska se hur din tro kommer att växa, inte på din egen tro, utan tron på att Gud förmår långt mer än vad vi kan tro eller tänka. Tanken svindlade i mig när jag tänkte på dubbleringsprincipen. Hur kan något så litet bli så stort. Din och min lilla spröda tro kan bli något stort om vi tillåter den Helige Ande ta över våra liv.

En skön helg och allt gott önskar dig.
Gösta Degerman

Fjärde söndagen i Påsktiden

Vägen till livet.

Som en liten ljusprick kunde jag skönja sonens blinkande billjus vid fastlandet. När jag såg ljuset visste jag att jag var på rätt väg. Jag körde väldigt sakta framåt med båtmotorn upp tiltad så mycket jag kunde för att inte propellern skulle slå i någon sten. Sonen och sonhustrun stod på stranden med några kompisar från Umeå som skulle göra ett besök ute vid vår stuga. Klockan var närmare 22.00 på kvällen, dimman låg tät över havet när jag sakta, sakta körde genom sen augusti mörkret mot fastlandet för att hämta upp ungdomarna.

Ljuset från sonens blinkande helljus besvarade jag med den medhavda ficklampan. Ljuset trängde igenom dimmorna och det blev en bekräftelse att det motorljud de hört ute i mörkret och dimman kom från min båt.
Den som har kört båt i dimma och mörker vet att det kan vara svårt att navigera i en sådana situationer om man inte har en GPS förstås, just i den stunden önskade jag verkligen att jag hade en sådan i båten.
Med båten full med packning och glada ungdomar styrde jag tillbaka ut mot havet och vår stuga. Hemfärden gick lika långsam eftersom dimman låg lika tät, ja kanske även lite tätare. Ute vid stugans brygga hade jag tänt en lyckta innan jag åkte, detta för att jag skulle ha en sorts navigeringspunkt att hålla mig vid. Uppe i stugan hade hustrun tänt flera av våra fotogenlampor i fönstren och gjort en stor brasa ute vid eldplatsen som skulle vara till hjälp för att vi skulle hitta rätt.

Varför jag skriver om båtturen i dimman är, att jag fick en associationstråd till en av texterna för den kommande söndagen med temat, Vägen till livet.
I tredje årgångens gammaltestamentliga text står det om hur Israels folk blev vägledda genom sin ökenvandring av Herren själv genom en molnpelare under dagen och en eldpelare under natten.
De blev ledda av Gud själv genom ett övernaturligt naturfenomen som bistod dem under de många år de fick tillbringa där ute i öknen.
Att bo ute vid havet är enligt mitt tycke någon helt underbart. Visst, naturfenomen kan vi få uppleva väldigt nära i vissa stunder där moder natur ibland är både vresig och arg, men också smekande och ytterst vänlig mot oss. Vädret varierar och vi anpassar oss efter det.
I livet kan det bli som jag försökte beskriva med vår båtfärd i dimman och mörkret. Vi kan tappa fokus och irra bort oss i mörkret. Därför är det viktigt med navigeringspunkter i livet.
De första lärjungarna tyckte att de tappade allt när de såg sin Herre och mästare lida och dö på korset. Allt blev mörkt, det fanns inget hopp, allt var ute med deras drömmar nu när deras Herre hade lindats och lagts i gravens mörker.
”En kort tid och ni ser mig inte längre, ännu en kort tid och ni skall få se mig igen.” sa Jesus till lärjungarna strax innan de gick in i den mentala dimman av mörker, Jesus var ju deras navigeringspunkt i livet, hur skulle det nu gå när Jesus dog denna fruktansvärda död.
Men de kulle få se honom igen, ljuset skulle bryta igenom alla mentala dimmor.
Jesu uppståndelse från det döda var den stora ljuspelaren som lärjungarna pekade på. Glädjen överflödade när de talade och predikade om Jesus som Guds frälsning till världen.
Det är min övertygelse att ”vägen till livet” den går genom Jesus Kristus, den vägen leder till ett ännu större, glädjefullare, rikare, ljusare liv än vad vi någonsin kan förstå.
Jesus är min och din navigeringspunkt.

Allt gott och en skön helg önskar jag dig.
Gösta Degerman

Tredje söndagen i Påsktid

Den gode Herden

Det var vid världsforumet i USA för framtidens ledare som den lilla kutryggiga kvinnan med vit kaftan och vit huvudbonad med viss möda tog sig upp till talarstolen. Det fanns bara kända namn på listan över föreläsare. Publiken var i spänd förväntan på detta ögonblick. Den gamla kvinnans livsuppgift blev känd för hela världen något år tidigare när hon fick Nobels Fredspris för sina insatser för den fattiga befolkningen i Calcutta. Med kärleksfulla händer hade hon rört många. Hennes blick var lugn. Inom några få minuter skulle hennes tal i grunden vidröra många av framtidens ledare.

Den gamla kvinnans namn var Moder Teresa. Den här händelsen återges i boken ”Tillsammans kan vi.” Moder Teresa stod tyst länge i talarstolen och de tusentals deltagarna var fulla av förväntan hon tittade på dem sen kom frågan:
Känner ni era medarbetare?
Därefter var hon återigen tyst en lång stund och såg uppmärksamt ut över publiken. Då kom den andra frågan:
Älskar ni dem?
Alla riktade sin uppmärksamhet mot Moder Teresa som efter ytterligare lite tystnad säger:
Om ni kan svara ja på dessa två frågor – då kan ni bli framtidens ledare.
Efter detta korta tal gick Moder Teresa ned från podiet. Hon hade sagt det hon kommit för att säga.

Då steg nästa talare upp. Han var en erkänd ledare inom näringslivet som alla sett fram emot att lyssna till. Gripen av Moder Teresas ord tog han ett djupt andetag som om han skulle inleda sitt tal, men istället säger han; ”I över ett halvår har jag förberett mitt tal, jag har skrivit ned, strukit bort och lagt till. Jag har övat och konfererat i tid och otid med mina kollegor och vänner om vad jag skulle säga när jag nu skulle stå inför er, ni framtidens ledare. Med hjälp av tre meningar har Moder Teresa sagt allt jag kom hit för att säga.”
Bilden som vi möter i helgens texter är hur Jesus talar om sig själv som den gode herden, eller om du så vill, den gode ledaren, som leder och bär sina får till tryggheten i hans närhet.

Har du gått i söndagsskola minns du säkert bilderna av Jesus som herden, bärandes på ett litet lamm, antigen på sina axlar eller i sin famn. Bilden andas omsorg, närhet, intimitet och en kärleksfull famn.

Jesus har en sådan omsorg om oss att han till och med vet av varje hårstrå som faller från vårt huvud. Bibeln berättar för oss om denne Herde som kan mäta upp hela universum mellan sina fingrar och rymma havets vatten i sin hand. Samtidigt som han mäter upp himlavalvet mellan tummen och pekfingret och väger upp miljoner kubikmeter vatten i sin hand, har han en sådan omsorg om varje enskild människa att han känner till varje hårstrå som faller från vårt huvud. En sådan ledare har vi. En som vi kan lita på, en som vi kan luta oss mot, en sådan som inte sviker. En som bär oss i sin famn när livet gjort oss illa. En sådan som inte vänder bort sitt ansikte ifrån oss, utan ständigt har ett tillvänt ansikte mot var och en av oss. Helgens text talar om, att hans godhet och nåd ska följa oss, även i våra mörkaste stunder. Den kristna kyrkans ledare, Herre och mästare, Jesus Kristus, han både känner och älskar oss.
En skön helg önskar jag dig

Allt gott
Gösta Degerman

Andra söndagen i påsktiden

Påskens vittnen

”Men pappa vi kan väl inte lämna Jesus nu när vi har hittat honom?” Det var vårt barnbarn Albin fyra år som inte ville hem, nu när han äntligen hittat Jesus. Vår pojke, Kristoffer och hans fyraårige son var ute och körde med den nyinköpta elmopeden. De stannade till vid kyrkogården i Röbäck utanför Umeå. Lille Albin har haft många frågor om kyrkan, kyrkklockor, Gud och Jesus. De stannade till vid ett kors med den korsfäste och lidande Jesus. Albin tyckte att de kunde stanna där och hålla Jesus sällskap.

I Piteå och i många andra städer pyntas det under påsken i det offentliga rummet med påskägg, fjädrar, påskkärringar och påsktupp. På torget i Piteå står det en ståtlig, vit och välgjord påsktupp till almenhetens beskådande.
Påsktuppen är som jag tänker det, en symbol för förnekelse. Jesus sa till Petrus att innan han hört tuppen gala skulle han tre gånger förnekat att han kände Jesus. De kristnas förnekelse av Jesus i Sverige har pågått sedan början av 1960 talet när våra folkvalda bestämde om resan in det sekulära samhället. De kristnas tystnad har varit en förnekelse genom tiden. Nu tillhör vårt folk den mest sekulära samhället i vår värld. Folket måste då fylla det tomrum som finns i varje människa själ, nämligen en längtan efter Gud.

Lille Albins omsorg om Jesus är ett uttryck för vad många svenskar känner, men inte vågar uttala.
”Vi kan väl inte lämna Jesus nu när vi funnit honom?”

Petrus hade sagt till Jesus att han aldrig skulle överge honom, han skulle inte lämna eller överge sin mästare och Herre. Men bara några timmar senare flyr han för sitt liv liksom alla de övriga lärjungarna när Jesus grips och förs till avrättning.

Tre gånger förnekade Petrus sin Herre och några dagar senare får han tre gånger frågan. ”Älskar du mig?” Frågan ställs med olika nyanseringar, när han säger; ”Simon, Johannes son älskar du mig?” Jag tror att det smärtade djupt i Petrus hela väsen när Jesus tilltalade honom, "Simon", det namn han hade innan han blev en lärjunge. Även tillägget, "Johannes son" pekar på hans liv före kallelsen. Det var ju Jesus som hade gett honom namnet Petrus, klippan.

”Jag älskar dig,” de orden har en inneboende kraft och undersökningar som är gjorda visar att detta ord är bland de kraftfullaste ord man kan säga till varandra. Jag viskade relativt ofta i mina barnbarns öron innan denna pandemi satte stopp för det, just dessa ord, morfar/ farfar älskar dig. Jag vet av egen erfarenhet hur mitt självförtroende och tilliten till min hustru har ökat när jag själv fått höra orden, ”Jag älskar dig”.

Jesus visade med hela sin varelse hur mycket han älskade Petrus. Han gav sitt liv för honom, likaväl även för dig och mig, för att vi skulle få ta del av den himmelska världens liv. Han har som en älskande förälder satt oss i sitt knä och viskar orden i vårt öra, ”Jag älskar dig”. Det var inte Petrus förnekelse, svek, eller hans feghet som gjorde honom passande för uppgiften att bli kyrkans förste ledare utan det var alltigenom Guds nåd.

Låt lille Albins ord få fäste i oss, ”Vi kan väl inte lämna Jesus nu när vi funnit honom?”

Påsktuppen får påminna oss om Petrus, om svenska folkets, om vår förnekelse, men också att se, trots allt, där finns en Gudomlig nåd. Herrens trofasthet är större än all vår förnekelse.
Älskar du mig? Det är frågan i helgens texter. Uppmaningen är: Följ mig!

En skön helg önskar jag dig.
Gösta Degerman

Påsk dagen

Kristus är uppstånden

När jag skriver denna krönika är det en vecka innan påsk. Det är eftermiddag och solen skiner in i vår glasveranda, temperaturmätaren visar, i solväggen, nästan tjugo grader. Det droppar från taken och vårens första spindlar har visat sig. Hustrun har varit och handlat lite kallskuret kött och potatissallad så att vi för första gången denna vår kan sitta ute i glasverandan och äta kvällsmat.

Visst låter min beskrivning vårligt härlig? Solen värmde skönt, men även två stycken infraterass värmare hjälpte till att hålla värmen uppe. Det gjorde att vi fick en skön och värmande miljö att äta vår kvällsmat i. Snödrivorna var höga runt omkring oss men mitt i detta satt vi i skjortärmarna och njöt av vår mat.

Men innan vi hann dricka vårt kaffe och äta vår efterrätts paj av fjolårets rabarber och äpplen, gick solen ner sakta, sakta, bakom tvättstugans tak och det blev det allt mörkare. Terassvärmarna gav oss den värme vi behövde även om solen gått ner för dagen. På fönsterhyllan tickade en liten klocka med ett marint motiv som hustrun köpte för ett par år sedan för en femtiolapp. Förvånad tittade jag på mitt eget armbandsur och upptäckte att den lilla klockan som stått ute hela vintern och av de mindre barnbarnen misshandlats, visade sig hålla exakt rätt tid.

Bibeln berättar för oss att när tiden var inne sände Gud sin Son till världen, inte för att döma världen utan för att frälsa världen.

När jag skriver det här ska vi strax vrida våra klockor framåt en timme, för att få en timmes längre dagsljus. Det Jesus gör under påsken är att han vrider klockan tillbaka till tidens begynnelse när människan och Gud levde i harmoni med varandra. Hans lidande, död och uppståndelse öppnar vägen till Gud som förut var stängd. Nu har människan fullt tillträde till det allra heligaste av allt heligt. Guds hemlighet har avslöjats vid uppståndelsen. Guds tanke om världens frälsning var Jesus. Detta är en dårskap skriver Paulus för dem som inte tror, men för oss som tror är det en Guds kraft till frälsning.

De ängsliga lärjungarna möttes av orden från Jesus,”Frid vare med eder!”

Frid är kyrkans välkomstord i dopet och den sista hälsningen vid graven. Det har ropats ut från den himmelska tronsalen ett väldigt ”Shalom”, frid, över dig och mig och över hela världen.
Han säger till sina skrämda lärjungar, frid vare med eder, var inte rädda.
Påsken handlar inte om påskmust, ägg, kycklingar och påskkärringar, påsken handlar om hur Gud i Jesus Kristus ger världen liv.

Kyrkans största och viktigaste högtid står för dörren. Helgens texter talar om död och liv, det är påskens budskap till en corona smittad mänsklighet att Jesus har besegrat döden, att han har öppnat himmelens port för var och en som vill. Det är detta budskap jag vill proklamera i min krönika vecka efter vecka. Vägen till Guds heliga rum är öppen. Där skiner Guds härlighet som solen, där behövs inga terass värmare eller klockor. Där är festmåltiden dukad för alla som vill vara med.

Påskdagens texter handlar om en ny tid. I våra kyrkor runt om i vår värld ropas det ut tre gånger denna söndag, ”Kristus är uppstånden, ja han är sannerligen uppstånden”! Det är en proklamation om att Jesus har besegrat döden och gett oss alla, som vill ta emot det, ett evigt liv. Detta var de första kristnas största, och ivrigaste förkunnelse. Jesus är uppstånden! Jesus lever!

En skön påskhelg önskar jag dig
Gösta Degerman

Palmsöndagen

Vägen till korset.

Tjooooohoo, nu är han tillbaka. Zlatan Ibrahimovic är tillbaka i det svenska landslaget i fotboll. I tisdags förra veckan tog förbundskapten Janne Andersson ut den svenska truppen till VM-kvalmatcherna mot Georgiern och Kosovo. Den största nyheten var att Zlatan är tillbaka i det svenska landslaget sedan han meddelade sitt avslut efter EM 2016.

För mig som fotbolls nörd är det en jättestor nyhet. Jag gläds tillsammans med hela fotbolls Sverige. Jag har under pandemi året sett otaliga youtubeklipp där Zlatan har figurerat med sina fotbollskonster. Jag har fascinerats, imponerats och exalterats av den mannens fotbollskunnande och teknik. Gång på gång har jag sett honom springa runt på planen och fira något av sina drömål medan publiken i tusental hoppar, applåderar och skriker ut sin glädje och hans namns skalderas så att högtalarna i mitt vardagsrum nästan brister.
Han kallar sig ofta för kungen med stor kaxighet, men med en underton av ironi, sarkasm och spydighet, allt för att skapa rubriker omkring sin egen person och namn.

Delar av helgens texter återkommer tre gånger under kyrkoåret om hur Jesus rider in i Jerusalem med en lovprisade folkskara.
Första gången är vid första advent, då handlar lovsången om konungen som ska komma och frälsa och hjälpa sitt folk.
Andra gången vi möter Jesus ridande på en Åsna, det är vid Palmsöndagens texter där lovsången handlar om hur människorna får besök av deras konung och hur folket i sin iver bredde ut mantlar och kvistar på vägen framför Jesus.
Den tredje gången är vid Tacksägelsedagen. Där lyder lovsångsorden; ”Välsignad vare han som kommer konungen, i Herrens namn.”
Jublet ville inte ta slut när Jesus red in i Jerusalem. Det är ungefär som jublet när det svenska landslaget gör mål i någon viktig match.

I vår bibel kan vi läsa om att jublet och tacksägelsen det ska aldrig ta slut en gång i himlen när kung Jesus firas för hans väldiga gärningar. Då får Zlatan och alla andra kaxiga Svenskar böja sig ner och ge kungarnas kung all ära och lov.
Alla våra medier i Sverige och ute i Europa har haft nyheten om att Zlatan är tillbaka i det svenska landslaget som en av sina största nyheter under veckan som var.
Jag tänker att våra tidningar, våra medier i västvärlden, har gått miste om världens scoop!
Tänk att mediavärden inte har upptäckt att kyrkan växer runt om vår värld. Aldrig förr har kyrkan växt som den nu gör, säger teologie doktorn Carl Erik Sahlberg.
Han menar ca 100 000 personer kommer till tro på Jesus, varje dygn och att 3000 församlingar bildas runt om i vår värld varje vecka. Kristendomen växer snabbare än världsbefolkningen. Vi lever i missionshistoriens största väckelse. Detta har media inte sett eller inte förstått eller inte velat spegla. Jublet från människoskarorna som följer Jesus blir allt större och högre.

Fastetiden och påsktiden handlar om att vi får följa Jesus hela vägen genom lidande och död. Men det stannar inte där, utan vi får ta del av lärjungarnas jubel inför att döden är besegrad.

PS. Glöm inte att ställa om klockan på söndag. DS.

En skön helg önskar jag dig
Allt gott Gösta Degerman

Jungfru Marie Bebådelsedag

Guds mäktiga verk

Nelson Mandela, Mahatma Gandhi, Martin Luther King och Jesus Kristus. Vad har de gemensamt? Jo vid ett symöte, för kanske tio år sedan ville kvällens värdinna att vi skulle göra ett försökt att efterlikna TV programmet Gokväll, där kvällens gäst får bjuda in tänkta matgäster kring sitt bord. På ett liknande sätt bjöd jag dessa fyra historiska personer på en fiktiv middag.

Symöten har ju försvunnit från församlingarnas programidéer nu för tiden. Det var en kreativ dam som kläckte idéen om att göra ett sådant upplägg, vi satt uppe på podiet med ett bord, några tallrikar och glas plus våra hand mikrofoner. Den kreativa damen i fråga var programledare och ställde frågor till mig om dessa historiska män och varför jag ville samtala med dem.

Nu minns jag inte riktigt vad det var jag svarade på hennes frågor men huvuddraget var att jag framhöll dessa personer som föredömen när det gäller antivåld. Alla fick lida för sina ståndpunkter men trots allt lidande höll de sig fast vid att våld löser inga problem. Mandela, Gandhi och King hade alla tre Jesus Kristus som sin förebild genom hela sin kamp för rättvisa, förståelse och förlåtelse.

För nyhetsmedierna var deras handlingar som ett uppvaknade från alla våldshandlingar som skildrats, till att försöka skildra fred och frid som dessa modiga män vågade stå upp för. De tilldelades fredspriset för sina insatser. En person som var med om att se, men också kanske bidrog till att Berlinmuren föll var östtyska prästen Christian Führer som varje måndag under åren 1989 till 1990 anordnade fredliga ljusbärande måndags demonstrationer till dess muren föll den 9 november 1989.

Dessa modiga män använde sig av bönens, kärlekens och ödmjukhetens språk till att förändra och förvandla de samhällen och stater de levde i.

I helgens texter möter vi återigen Maria Jesu mor som i sitt kök får besök av ängeln Gabriel. Hon blev rädd och överraskad av den himmelska närvaron därför inleder Gabriel samtalet med att säga till henne att hon inte behövde vara rädd.

Rädslorna som kommer över oss handlar ofta om, det oroliga världsläget, ekonomin, arbetslösheten, sjukdomar, pensionssparandet, att bli ifrågasatt, att inte bli accepterad, att inte känna sig älskad. Men i dag är ju rädslorna för covid 19 det som medierna sprider som den största rädslan och farsoten. Den ene efter den andre av våra kändisar berättar om rädslorna för pandemin och döden. Listan skulle kunna göras lång omkring våra rädslor, men det jag ville räcka dig i dag utifrån helgens texter är ängelns ord till Maria, att du inte behöver vara rädd, därför att du funnit nåd från Gud.

Vet du om att du är älskad, att du är sedd, att du är välsignad med all den himmelska värdens andliga välsignelser som finns i Jesus Kristus.

Jag gissar att Martin Luther King, Nelson Mandela, Mahatma Gandhi, Christian Führer liksom Maria var rädda och osäkra många gånger, men de gick in i det som blev deras övertygelse.

Det som kyrkan i Sverige i dag behöver är modiga män och kvinnor som vågar stå upp för att bibeltroheten ska bli bevarad. Vi behöver män och kvinnor som likt Maria ödmjukt säger: ”Jag är Herrens tjänarinna/tjänare, må det ske med mig som Gud vill.”

Jag ville i dag få påminna dig om, det som redan har hänt, att den Helige Andes, den högstes kraft vilar över dig.

I episteltexten skriver Paulus: ”Nu blir det alltså ingen fällande dom för dem som tillhör Kristus Jesus.” Jesus hälsar dig och mig välkomna in i det rum som kan kallas, skuldlöshetens rum.
Skuldlöshetens rum!
Smaka på det ordet. Därifrån kan du och jag ha vårt avstamp ut i en värld som ropar efter NÅD.
Ta till dig den himmelska hälsningen som ängeln sade till Maria som om den vore din egen. ”Var hälsad du högt benådade, Herren är med dig.”

En skön helg och allt gott önskar jag dig.
Gösta Degerman

Midfastosöndagen

Livets bröd

”Hoppsan, det hände visst något här!” Det var min spontana kommentar när jag tittade in ugnen för att kontrollera statusen på den sockerkaka som jag vispat ihop till våra väntande gäster. Sockerkakan var platt som en ugns pannkaka men den doftade precis som den skulle. Besviken över mitt misslyckande som bagare satte jag ändå fram den märkliga sockerkakan på köksbordet till de lite skeptiska fika gästerna.

Min vana trogen hade jag förstås inte läst receptet så noga utan jag hällde i allt som jag kom ihåg hustrun visat mig. Tillvägagångssättet är ju viktigt hur man vispar äggen och mjölet, bakpulvret osv. Men jag bara hällde i allt i skålen och vispade ihop det. Jag tyckte att det såg bra ut och min tanke var ju också att få imponera på våra fika gäster. Men resultatet blev en riktig flopp.Bakning har nog aldrig varit min ”grej,” men det har det blivit för mellandotterns man. Han har en väldigt fin gåva där i att kunna baka. Han gör fantastiska tårtor och bakelser. I höstas snöade han in sig på att baka surdegsbröd, ett otroligt gott bröd!

I baket använde han sig inte av färsk jäst, utan han tog ett stycke jäst deg (som han sparat från förra baket) och knådade in det i den nya degen som sedan ställdes att jäsa. Den jästa degen innehöll jäst och mjölksyrabakterier som gav brödet en sur smak. Det blev poröst, mjukt och saftigt. I vår bibel nämns även det osyrade brödet ganska ofta. Det var det bröd som brukades vid påsktiden till minne av hur Israels folk brådstörtat fick tåga ut ur slaveriet i Egypten. Då hade man inte tid att låta degen jäsa utan då åt man sitt bröd ojäst. Det är ett sådant bröd vi använder oss av vid våra nattvardsgångar. Ett torrt knaprigt bröd.

Helgens texter berättar om hur människorna följer efter Jesus på båtar över Genesarets sjö. De hade fått smaka på ett extra gott bröd, när Jesus hade bjudit på ett stort kalas, för femtusen människor. Det var ett märkligt under där han bad en bön över fem kornbröd och två fiskar och detta räckte till alla dessa människor. Han välsignade det lilla så att det räckte till femtusen män förutom kvinnor och barn. Jesus ville med matundret att folket skulle se och förstå att det var Gud som handlade med dem.

När jag bakade hade jag alla ingredienser som behövdes för att göra den perfekta sockerkakan men jag misslyckades. Jesus hade ingen ugn som han bakade i, han hade ingen deg att göra bröd av. Han bara ställde sig och välsignade brödet och fiskarna och det räckte till tusentals människor. Han demonstrerade att han är överflödets Gud. Genom hans ord skapade han precis som i skapelseberättelsen i första Moseboken. Gud talade och det blev till.

Nu på söndag är det brödsöndagen, då brukar vi fira nattvard i våra kyrkor, så här i pandemi tider är det väldigt osäkert hur det ska gå till. Men när jag som präst lyfter upp det naggade osyrade brödet, och säger. ”Brödet som vi bryter är en delaktighet av Kristi kropp”. Då svarar församlingen. ”Så är vi, fastän många, en enda kropp, ty alla får vi del av ett och samma bröd”. På brödets söndag firar vi inte sockerkakans dag eller det syrade eller osyrade brödet utan det handlar om ett bröd som har evigt liv i sig. Det handlar om Jesus som är det levande brödet.

Det är ett bröd som inte förstörs av en klantig bagare som jag är, utan det är ett evigt bröd, som ger evigt liv. Jesus säger, ”Jag är livets bröd. Den som kommer till mig skalla aldrig hungra, och den som tror på mig skall aldrig någonsin törsta.”

Allt gott. En skön helg önskar jag dig.
Gösta Degerman

Tredje söndagen i fastan

Kampen mot ondskan

Försiktigt, försiktigt, försiktigt vek jag ut det skrynkliga och av tiden illa medfarna fotot som för ca tjugo år sedan var en liten notis i tidningen Västerbottens Kuriren. Det var bilden av en för mig unik samling människor som var samlade för fotografering. Det var fotot av mina syskon med vår mor i mitten av bilden.

Vi var samlade till släktträff vid Svedjan, en lägergård som Svenska kyrkan i Umeå äger. Den ligger vackert belägen vid Tavelsjöns strand. Där finns ett kapell, sängplatser för upp till 40 personer, samt matsal och samlingslokaler. Gården passade utmärkt för vår stora släktträff för ca tjugo år sedan. Vi var då 12 syskon med familjer som träffades. Flera av dem hade döden ryckt ifrån oss när vi flera år senare fick följa vår nittiosexåriga mor till gravens vila.
Kanske är det därför jag är så försiktig med det gamla fotografiet som jag har instoppat i min bibel som jag läser ur vid varje morgon. Allt sedan jag kom till tro 1972 har jag nästan varje dag bett för mina syskon, svågrar, svägerskor och syskon barn. Eftersom jag är yngst av sju bröder och näst yngst av syskonen har jag som lillebror fått en fantastisk uppväxt med många välmenande råd och livskorrigeringar. Men jag har också fått den stora förmånen att kunna be för dem alla.
Vid pappas kista ställde jag mig en fråga som jag kände att jag hade svaret på direkt när jag uttalade frågan. Den fråga jag ställde var, vem ska ta upp pappas böneansvar??
Att vara förebedjare är också en kamp mot denna tidens ondska. Min största och högsta önskan är att min familj, mina syskon och deras familjer ska få upptäcka det som Paulus skriver i helgens episteltext. ”Lev som ljusets barn, ljuset bär frukt överallt där det finns godhet, rättfärdighet och sanning.”

Luther talar om att vår kamp är mot synden, djävulen, världen och vårt eget kött. Någon har sagt att den kristne är som ett vandrande inbördeskrig, att man som kristen för ett ständigt krig mot sina egna begär, onda tankar och andras förväntningar om hur den kristne borde vara. När jag försiktigt öppnar upp det skrynkliga, av tidens tand illa medfarna fotot av mina mor och mina syskon fylls jag av en längtan att se dem, och möta dem igen. För min upplevelse av syskonen är det som Paulus skriver om, att hos dem finns godhet, rättfärdighet och sanning.

I en av texterna kan vi också läsa, ”visa iver och vänd om!” Jag tror att det är ett rop från Gud till dig och mig. Du och jag har en moteld att avfyra mot ondskans andemakter i himlarymderna och det är kärlekens språk, i ord och handling. I kyrkan stavar vi det med, NÅD. Min upplevelse det är, att den enda rösten i vårt samhälle i dag som talar om nåd, det är den kristna kyrkan. Vår uppgift som Kristi kyrka, det är att förmedla Guds hemlighet, som är Jesus, detta tror jag, är vårt största uppdrag i denna tid.

Min associationstråd denna vecka gick till David som nämns i en av texterna, han var också yngst bland åtta bröder. I texten reser han sig upp mot den väldige Goliat och besegrar honom genom en liten sten som han slungade iväg. Han ropade ut orden:
”Jag går emot dig i Herren Sebaots namn, han som är Israels härars Gud”
Gud gjorde undret som ingen kunde ana, den väldig Goliat föll genom den unge pojkens stenslunga. Jag är också yngst bland sju bröder i min familj, och jag får på ett liknade sätt gå i täten för att öppna upp en bönens moteld i den andliga världen för min släkt.
Vår uppgift, din och min uppgift i denna tiden, den är främst att be och välsigna våra familjer.

Allt gott. En skön helg önskar jag dig.
Gösta Degerman

Andra söndagen efter fastan

Den kämpande tron

Jag läste i en av våra kvällstidningar att restaurangen Dog Bakery i Stockholm serverade semlor till hundar. Häri fick jag en liten association tråd till veckans krönika. Även om den haltar som vanligt. Jag läste även att semlor har exporterats till USA där de också blivit mycket omtyckta. Förra tisdagen firade vi fettisdagen med att vi svenskar åt mängder med semlor. 132 ton mandelmassa, 211 ton grädde till sex miljoner semlor på en och samma dag.

För något år sedan läste jag även om hur man i Överkalix pyntat en rondell med en jättesemla. Det finns ingen ände på fantasin när det gäller att exploatera denna goda bakelse. Det finns choklad semla, vegan semla och även en semla med öl smak.

Min käresta har hittat ett recept på semla som slår allt annat. Det är salt, hjortron salt, mycket jäst, ihop kopplad med en vanlig vetedeg. Mandelmassa, florsocker och grädde ingår förstås i det goda. Semlan blir oerhört luftig och god i smaken.

Problemet den här tiden på året, när det heter fastetid, det är att jag har väldigt svårt att fasta från dessa godsaker. Det har blivit allt svårare att knyta skorna eftersom magen tar emot. Jag skyller min övervikt på all den medicin jag tar för mina olika krämpor, vilket förstås inte är sant. Jag bara rör mig så mycket mindre på grund av min värk. Bästa medicinen vore att jag rörde på mig mera, vilket min kära hustru påminner mig om ganska ofta.

Söndagens tema är, ”Den kämpande tron.” I texten möter vi en kvinna som försökt att hitta den rätta medicinen för sin dotter. Hon ropar ut i sin nöd till Jesus med ett, ”Herre hjälp mig.” Kvinnan kämpar, gråter, ropar, ber, hon gör allt för att få Jesu uppmärksamhet. Hon har den tron att Jesus är den som kan hjälpa hennes dotter att han har den rätta medicinen.
Visst känner vi igen oss i denna kvinna. De flesta av oss har, eller har haft en kamp med Gud. Vi ropar och har ropat i vår bönekammare, ”Gud lyssna till mig, Gud hör mig!” Jag vet inte hur många gånger som jag bett och andra har bett för att mina krämpor ska släppa. Men helt klart är att de flesta av oss har mött den tyste Guden. Men i trotsig tro har vi i alla fall ropat till honom om bönesvar. Vår värld är full av människor som i helig trots griper efter Guds löften.

Jesus verkar ignorera kvinnan i texten och svarar henne. ”Det är inte rätt att ta brödet från barnen och kasta det åt hundarna.” Kvinnan ger inte upp utan svarar: ”Hundarna äter ju smulorna som faller från deras herrars bord.”

Och så, helt plötsligt, kommer bönesvaret.
”Kvinna din tro är stark, det ska bli som du vill”.
Helt plötsligt i vår bönekamp, i vår gråt, i vår förtvivlan, kan vi ibland få höra rösten från tronsalen, in i våra egna liv, in i vår längtan, in i vår splittrade tillvaro. ”Det ska ske dig som du tror.”

Tänk att en dag, ska du och jag, sitta till bords med himmelens och jordens skapare. Där finns ingen sorg, sjukdom, värk eller tårar. Festsalen är då dukad, kanske inte med semlor, utan det är framdukat till festmåltid. Föremålet för festen, det är han som hela fastetiden och påsktiden handlar om. Det är Jesus som inbjuder dig och mig till denna fest.
Vilken dag det ska bli! Visst vill du var med?

Allt gott.
En skön helg önskar jag dig.
Gösta Degerman

Första söndagen i fastan

Prövningens stund

”Det är nästan som att stjäla en medalj när man skjuter så grymt bra,” utropade den Norske skidskytte kungen Johannes Thingnes Bö efter han sett hur 25 åriga Hanna Öberg sköt fem träff på 18,5 sekunder i det avslutande skyttet vid mixstafetten i Pokljuka. Hanna lyckades sedan hålla undan för ukrainskan Olena Pidhrusjna på slutvarvet och i en väldig spurt vinna ett VM brons till det svenska mixstafettlaget.

Jag gissar att jag inte var ensam om, att med andan i halsen, sitta och titta på den spännande tävlingen som pågick under onsdagen förra veckan. Jag led med de svenska atleterna när de bommade eller fick strul med gevär eller stavar. Jag satt i min fåtölj och bad, stönade och försökte med mina ben eller händer hjälpa dem framåt. Jo jag lever mig in i de olika sporterna. Hustrun skrattar åt mig i min iver att hjälpa till vid TV:n. Speciellt roligt har hon när hon ser mig se på fotboll. Då kan jag sparka till i luften eller stönade ropa ut ett neeeejjj när någon missar målet.

Det är lite av en en prövningens stund för mig att se på idrott. Lika ledsen som jag blir när de svenska atleterna misslyckas, lika euforiskt glad blir jag när de lyckas. I bland brukar jag sätta mig på min träningscykel som jag har på mitt kontor där jag också kan följa atleterna, via datorn, och på så sätt cykla ifrån mig den värsta frustrationerna. Jag blir på något sätt delaktig i deras kamp. Jag kan säga att vi har vunnit ett brons eller ett guld, för jag tycker att jag är delaktig i segern, vilket jag förstås inte alls är.

Helgens texter handlar om hur Jesus utsetts för prövningar och frestelser under sina fyrtio dagar av fasta.
Han har först ut i öknen av Anden står det. Lägg märke till att han går inte ut i öknen och prövningen ensam. Han har sällskap med Anden. Han har en vän vid sin sida. Han är inte ensam.
Att bli prövad kan vi ju bli på många olika sätt under livet. Pandemin är väl en sådan prövning?
Men många gånger när vi prövas i livet är det i vår egen familj, i vårt äktenskap, eller vänskapskrets, som pilarna skjuts ut, och de träffar ofta ganska precis eftersom familjen och vännerna känner oss så väl. Där i familjen och bland vännerna har vi ofta blottat våra svagheter och det gör att vi blir som allra skörast i dessa sammanhang.
När våra atleter går ut på arenan för att göra sin insats så är de inte ensamma de har sina supportrar som sitter hemma framför TV:n eller att de står på sidan om och hejar på. På samma sätt är det med dig och mig, vi är inte ensamma, vi har inte blivit lämnade åt vårt öde. Det finns en vän som inte sviker. Om än alla andra sviker så sviker inte Jesus dig.
Paulus proklamerar i episteltexten: ”Låt oss frimodigt träda fram till nådens tron för att få förbarmande och nåd i den stund vi behöver hjälp.”

Det helgens texter vill lära oss, tycker jag, det handlar om att vi inte är ensamma i prövningen. Jesus hade Anden med sig i sin kamp mot satans frestelseförsök, och han som är det levande ordet han använde ordet till försvar. Han sade gång på gång, ”Det står skrivet”.
Det står skrivet i Guds eget ord att när vi prövas har vi en hjälpare, Guds helige Ande, samme Ande som gick med Jesus ut i öknen, vi är inte utelämnande i vår ”ökenvandring,” utan vi har en som går med oss varje dag.
Även om du säger att du sagt upp bekantskapen med Gud, på grund av de prövningar som du fått genomgå, vill jag säga, med en hälsning från den levande Guden, att han, Jesus Kristus, han har inte sagt upp gemenskapen med dig.

En skön helg. Allt gott
Gösta Degerman