Sidhuvudbild

Tankar inför helgen

Bönsöndagen

Bönen

Blodet som rann nerför mitt ansikte försökte jag samla ihop med mina kupade händer. Händerna blev snabbt fyllda och det droppade blod hela vägen i hallen fram till vår dörr. Jag ringde på för att hustrun skulle öppna eftersom mina nycklar låg i bilen som stod parkerad utanför entrén.

När hustrun öppnade tog hon ett steg tillbaka, och i förskräckelse sa hon, ”Vad i hela friden har du gjort gubbe?” Genast förde hon mig till badrummet där hon snabbt började agera sjuksköterska och plockade fram olika kompresser och rengöringsmedel för att tvätta bort allt blodet. Hon lade på ett gäng kompresser över det öppna såret på min skalle och band fast tryckförbandet med en av hennes schalar. Hon skrattade så hon kiknade när hon såg hur hennes man liknade en påskkärring där han satt i sitt vanärade tillstånd. Vänta jag måste få ta en bild, sa hon mellan skratten och skickade iväg ett par bilder till barnen. Snabbt kom det ett svar från sonen som skrev. ”Jo det är väl som vanligt när man har en pappa som liknar Gösta Ekmans papphammar.” Han syftade till det faktum att jag ofta ramlar, snubblar eller gör mig illa.
Vad som hände var att jag skulle iväg till båten med ett par marinbatterier. När jag lyfte in dem i bilens bagageutrymme slog jag huvudet i bakluckans låsanordning. På grund av mina problem med täta blodkärl äter jag blodförtunnade medicin, det gör att jag blöder ganska häftigt när det uppstår något sår. Det blev så småningom en tur till akuten där trevlig personal snabbt limmade igen såret på min skalle.

I en av episteltexterna för bönsöndagen som kommer står det:
”Anden stöder oss i vår svaghet. Vi vet ju inte hur vår bön egentligen bör vara, men Anden vädjar för oss utan ord.”
Det finns en som bär oss, det finns en som stöder oss, det finns en som vädjar för oss.
När jag kom in i vår lägenhet med blodigt huvud och ansikte behövde jag inte vädja till hustrun om hjälp. Jag kom mitt i min hjälplöshet och hustrun tog hand om mig direkt. Hela min kropp och sinne var en bön om hjälp.
I femtio år har jag levt som en överlåten Jesus följande svensk, en sak har jag lärt mig och det är att bön är ett sätt att umgås med Gud. I bönen får jag både vila och tröst i en visshet att jag vilar i Guds mäktiga hand.
Under åren av konfirmandundervisning har jag vid varje lektionspass tagit fram gitarren och sjungit med dem, ”Han omsluter mig på alla sidor och håller mig i sin hand”. Om konfirmanderna inte förstod något vad jag sagt till dem under lektionen, så ville jag genom sången att ungdomarna skulle få med sig en hälsning från himlen, att de var omslutna med Guds kärlek.
Jesus har lovat, att när vi möts till bön, då ska han vara närvarade mitt i bland oss. Men han ska också höra oss om vi stänger in oss i vår kammare, och ber i ensamhet. För det är ändå så, att vi egentligen inte vet, hur vår bön ska vara, men att Guds Ande, stöder oss i vår svaghet, han vädjar för oss med rop utan ord. Paulus skriver i episteltexten att, ”Han som utforskar våra hjärtan vet vad Anden menar, eftersom Anden vädjar för de heliga så som Gud vill.”
Var frimodig i din bön. Barmhärtighetens Gud, all nåds Gud, han hör din bön.

Liksom hustrun tog emot mig i mitt blödande tillstånd, utan förklaringar, pekpinnar eller krav, på samma sätt tar vår Herre emot oss mitt i vårt medtagna, sårade och utmattade tillstånd. Det behövs inga förklaringar han vill bara umgås med dig och mig. I den gemenskapen helas våra sår.

En skön helg önskar jag dig.
Allt gott
Gösta Degerman

Femte söndagen i påsktiden

Att växa i tro

I mitt arbetsrum har jag flera attribut som speglar min tro på Jesus Kristus. Ovanför min dator har jag har ett kors av den lidande Jesusgestalten som var en bröllopsgåva från min barndomsvän. Två porslinsfigurer står i fönstret som speglar Jesus som den välkomnande Herren med en öppen famn. En stor tavla av den milde Jesus upptar en väsentlig del av ena väggen, tavlan är en gåva från en vän som dog allt för tidigt.

Bilder har vi oftast med oss från vårt förflutna. Vi har bilder som är medvetna men också omedvetna. En del bilder vill vi helst glömma medan andra bilder letar vi fram som positiva motkrafter till det som vi lyssnar och ser i våra medier i dag. En tavla som ger mig en sorts inre trygghet är den jag har ovanför dörren till mitt arbetsrum. Det är bilden av Jesus som kämpar i bön i Getsemane innan soldaterna kommer för att hämta honom till lidande och död. Ett litet barn som möts av ett vänligt tillvänt ansikte får större tillit och glädje i sitt liv än ett barn som möts av arga och elaka ansikten. Hur vår barndom har varit, hur vårt möte har varit av ansikten, det speglar oss, och rör vårt undermedvetna mer än vad vi kan ana.

Söndagens texter handlar om att växa i tro genom att kärleken växer till hos oss.
Kärleken är likt den värmande vår och sommarsolen som de allra flesta av oss längtar till. Det händer något i våra kroppar och i våra hjärnor när vi möts av värmen efter en lång och kall vinter. När kärleken från Gud möter oss, händer ungefär samma sak. Vi förändras i våra tankebanor och vi ser på våra medmänniskor med andra ögon.
Jesus säger att, ”Mitt bud är detta: att ni skall älska varandra. Ni är mina vänner om ni gör vad jag befaller er”. Att älska sin medmänniska är inte tungt bud när vi mötts av den levande Gudens kärlek till oss.

Ibland kan det vara svårt att fånga in alla intryck och bilder som ges oss i vår bibel. Vi som har facit i handen omkring Jesu lidande, uppståndelse och himmelsfärd, vi kan se och förstå på ett helt annat sätt än vad lärjungarna i vår text förstod just då.
Jag har skrivit många gånger att en åsikt kan förvandlas till en insikt när den Helige Ande får grepp över oss.

Kanske dina upplevelser av vad kristen tro är som fastfruset, det råder full vinter, i ditt sinne, för dig är kristen tro bara ett enda etiskt paket, av måsten och borden. Jag vill uppmuntra dig till, att låta Gud få tala in sitt ord in i ditt hjärta, om att du är älskad, sedd och hörd, precis sådan som du är. Du är skapad övermåttan underbar, ja näst intill ett gudaväsen är du skapad. Ett tips till dig är att nästa gång det bjuds till nattvard i din kyrka, gå då dit och ta del i det som där bjuds. Där finns han som kan låta din tro växa. Där i nattvarden möter du Jesus, endast Jesus, han finns där för dig. Ett annat tips är att du plockar fram de gammal attributen som speglar Jesus som Herre och Messias. De kan påminna dig om honom som gav sitt liv för dig.
Likt vår och sommarsolens ljus och värme, bryter Jesu kärlek igenom allt det frusna och mörka i våra liv. När all helighets Gud möter oss, får vi en annan syn, både på vårt eget liv och våra medmänniskors liv. Där i den värmande gemenskapen växer vår tro.

En skön helg önskar jag dig.
Allt gott
Gösta Degerman

Fjärde söndagen i påsktid

Vägen till livet.

Jag kände mig skrämd, nervös och osäker där jag stod längst bak bland ett tiotal lovsjungande Umeåungdomar. Året var 1972 och platsen var ett av Umeåbygdens EFS bönhus. Jag hade nyss kommit till tro på Jesus Kristus som min frälsare. Den unga flickan som var körledare var också ganska ny i tron. Full av entusiasm ledde hon den unga kören med sin gitarr. Vi drog från bönhus till bönhus med våra enkla sånger.

Frejdigt sjöng vi; ”Jag har beslutat att följa Jesus, och aldrig mer tillbaka gå.”
Jag minns att jag försökte gömma mig bakom de andra ungdomarna eftersom jag inte var bekväm att stå inför människor. Jag har alltid genom åren fått bearbeta denna känsla av osäkerhet när jag stått inför människor då jag ska på något sätt framföra ett tal, en predikan eller en sång.

Jag läser i våra kvällstidningar att Putin verkar oerhört osäker just nu. Han ser att anfallskriget mot Ukraina inte har gått hans väg, därför bröstar han upp sig och hotar igen med sin kärnvapenarsenal.
Hela hans retorik vilar på en massa lögner, han försöker i sin osäkerhet visa på handlingskraft och styrka. Han gömmer sig i sin kärnvapen säkra bunker och uppvisar allt fler tecken på förvillelse och ilska. När jag skriver detta finns det få tecken på att han är villig att göra ett eldupphör och sträva efter försoning.

I öknen strax utanför Eliat har Arabiska kristna byggt en kopia av tabernaklet som Israels folk byggde under sin fyrtioåriga ökenvandring. Prästen, predikanten, författaren och Israelkännaren KG Larsson har berättat om sitt besök vid denna plats. En kvinnliga guide uppmärksammade honom om något han aldrig förut hört, att förgården kallades vägen, den inre gården för sanningen och det allra heligaste för livet, allt enligt vissa Rabbinska källor. Tre grundläggande element i den Judiska tron.

I helgens text säger Jesus om sig själv att han är vägen, sanningen och livet. Jesus knyter samman detta i sin egen person som vägen, sanningen och livet. Om den kvinnliga guiden har rätt är det en ytterligare bekräftelse på det Jesus säger om sig själv. Han säger gång på gång, ”JAG ÄR,” det är Guds namnet. Jesus säger att han är Gud. Jag är, vägen sanningen och livet. Han är Guds tempel i synlig gestalt. Tabernaklet och även templet i Jerusalem var bilden av Guds helighet, Guds försoningsplats. Där fanns alla attributen kring Guds storhet. Från färgerna i prästernas kläder till tvättfaten, offeraltaren och oljehornen.

Den kristna läran har genom årtusenden kallats för sanningen. Det är sanningen som ska göra oss fria säger Jesus. Mötet med Jesus gjorde mig fri att inte längre gömma mig, han gav mig frimodigheten att kliva fram och våga förkunna om Jesus som enda vägen till Gud. Guds Ande avslöjade för mig vem jag var, vad jag hade gjort, han pekade på att Jesus Kristus är förlåtelsen för mina synder och att han är det eviga livets gåva. Sanningen gjorde mig fri. Frimodigt kan jag femtio år senare fortfarande sjunga, ”Jag har beslutat att följa Jesus och aldrig mer tillbaka gå.”

Sanningen kan få bli till befrielse för Putin när han ser vad hans lögner orsakat Ukrainas folk. Vägen, sanningen och livet gäller även för honom, som för dig och mig.

En skön helg önskar jag dig
Allt gott
Gösta Degerman

Tredje söndagen i påsktiden

Den gode Herden

Nu till helgen är det Valborgsmäss och då tänder vi vårbrasor runt om i bygden.
En tradition här i Piteå under valborgsmässoafton är att man brukar simma i kanalen som bryter sig igenom staden. Hundratals människor står då ofta vid kanalkanten och hejar på de modiga simmarna som trotsar det iskalla vattnet från Piteå älven.


Firandet med eldar under sista dagen i april som också kallas för Valborgs mäss är en gammal högtid som kom till Sverige från Tyskland någon gång under medeltiden. Sedan 1400-talet firas dagen till minne av det tyska helgonet Sankta Walpurgis (Valborg). Hon var en abbedissa som levde på 700-talet.

Firandet under Valborgsmäss påminner till vissa delar om nyårsafton eftersom fyrverkerier och smällare ofta är förekommande under denna kväll. Med hänsyn till djurägarna har den delen av firandet blivit betydligt lugnare. Vid Majbrasan sjunger vi Svenskar traditionella vårsånger och håller tal till våren. Det är en dag då vi lämnar vintern bakom oss och hälsar solen och värmen välkommen tillbaka. I de södra delarna av Sverige är det också den dagen då bland annat fåren släpps ut på vårbete.

Nu till helgen läser vi om hur Jesus talar om fåren och herden. Han talar om sig själv som grinden till fårfållan men också den som är herden för fåren.

Jag säger som Martin Luther King, Jag har en dröm. Drömmen är att få ha några får eller getter vid stugan. Men jag är en dålig förhandlare så mitt tips är att hustrun går segrande från våra förhandlingar. Men barnbarnen har lyckats förhandla till sig att vi ska få möjlighet att skaffa några höns under sommaren.

Davids psalm 23, är den föreslagna psalmtexten till helgen, han skriver,
”Din godhet och nåd ska följa mig”. Det är Herden David som skriver om den gode Herden, alltså Gud själv som leder honom på rätta vägar, igenom den mörkaste dal, likaväl som vid de lugnaste vatten.

Jesus talar om sig själv i helgens texter som den gode herden som leder och bär sina får till tryggheten i hans närhet. Han föder och bär dem hela vägen hem till fårfållan, där han vaktar dem så att inget ont ska hända dem.

Minns du söndagsskolebilderna av Jesus som herden, bärandes på ett litet lamm, antigen på sina axlar eller i sin famn. Bilden andas omsorg, närhet, intimitet och en kärleksfull famn.

Jag läste om hur en flicka i tioårsåldern med mycken möda bar sin lillebror. En medkännande människa sa till henne. ”Men lilla flicka vilken stor börda du bär på.” Då säger flickan lite stött, ”Det här är ingen börda, det här är min lillebror.” Det var ingen börda hon bar, det var en älskad lillebror. David ger oss bilden av en Gud som herden, han som bär och lyfter oss igenom livet. Du är inte en börda för Jesus, du är ett älskat barn.
Liksom du tar ett steg närmare den brinnande vårbrasan för att få lite värme, hoppas jag att du känner värmen från Jesu brinnande hjärta för dig. Han säger det om och om igen till dig,
Du är inte en börda för honom utan du är ett älskat barn.

En skön helg önskar jag dig
Allt gott
Gösta Degerman

Andra söndagen i påsktiden.

PÅSKENS VITTNEN

”Jaha ännu en gäst”! Det var vad hustrun tänkte när hon sträckte ut handen till att hälsa mig välkommen till mitt eget fyrtioårskalas efter det att jag gått ut för att hämta i lite ved till öppenspisen. Hon kände för ett ögonblick inte igen mig på grund av att barnen fått raka av mig mitt skägg och mustasch.

Det blev många skratt och fnittriga kommentarer vid frukostbordet dagen efter. Barnen och hustrun hade aldrig sett mig utan min ansiktsbeklädnad. Jag var enligt deras egen utsaga mycket olik mig i min nyrakade upplaga. Barnen hade fått ett löfte av mig att när jag fyllde fyrtio då skulle de få raka av mig mitt skägg. Det blev en riktig happening för alla inblandade. När jag senare tittade mig i spegeln måste jag erkänna att jag hade svårt att se att den personen som jag såg i spegeln var samma person som tidigare. När jag senare på kvällen tog tag i hustruns händer och såg in i hennes ansikte sa jag i tacksamhet till henne, för allt det fina hon ordnat med mitt kalas, - jag älskar dig. Det var ju inte så ovanligt för mig att säga dom orden till hustrun, men för henne att se in i ett för henne ett ganska förvandlat ansikte, blev det lite konstigt. Hon kände igen min röst, mina kläder, min doft men med mitt ansikte var det annorlunda.

Texterna under påsktiden berättar för oss att lärjungarna hade det svårt att känna igen Jesus. I flera läsningar ser vi hur de har svårt att ta in att Jesus var uppstånden och levande mitt ibland dem.

På ett liknande sätt är det också i helgens texter där lärjungarna är ute och fiskar vid Genesarets sjö.
De kände inte igen Jesus när han stod på stranden denna tidiga morgon och frågade om de hade något att äta. Det tog ett tag för dem att inse att det var Jesus som ställde frågan.

Petrus, Tomas, Natanael och Sebedaios söner nämns, men det står också nämnt, att också två andra lärjungar var med. Vilka var dom?
Anonyma, namnlösa, kanske du känner dig som ett sådant vittne.
Anonym, ingen märker dig, du är inte sedd, inte hörd, du bara finns där.
Men vet du om att du har Guds vittnesbörd över ditt liv? Gud själv har sagt sitt amen, sitt varde över ditt liv. Gud själv är ditt vittne att han säger till dig, ”Om än en moder skulle kunna glömma sitt barn, så skulle jag inte glömma dig”.

Jag säger ganska ofta till min hustru och mina nära ock kära att, ”Jag älskar dig”. Undersökningar som är gjorda visar att detta ord är bland de kraftfullaste ord man kan säga till varandra. Jag vet av egen erfarenhet hur mitt självförtroende och tilliten till min hustru har ökat när jag själv fått höra orden ”Jag älskar dig”. Trots att det ansikte hustrun hade framför sig den där födelsedagen för trettio år sedan inte var sig likt, var orden och rösten från den gamle Gösta. Hon kände igen mig i rösten och i orden.

I Apostlagärningarna 4:13 står det, ”De kände igen dem som följeslagare till Jesus.”
Dessa räddhågade lärjungar kunde efter det att den Helige Ande kommit över dem, frimodigt berätta och vittna om att de var följeslagare till Jesus Kristus.

Petrus som tre gånger hade förnekat att han kände Jesus. Nu står han där vid den Galileiska sjöns strand och möter honom som han för någon vecka sedan, i stor rädsla, sa att han inte kände. Tre gånger ställer Jesus den alltigenom viktigaste frågan och uppmaningen till honom.
Älskar du mig? Följ då mig!

En skön helg önskar jag dig
Allt gott
Gösta Degerman

Påsken

Påsken

”Aldrig blir det som man tänkt sig det, nu när jag äntligen har bestämt mig då kommer de och säger att jag är benådad.” Något i den stilen utrycker sig Björn Skifs i underhållnings programmet nöjesmassakern där han gjorde rollen som den velige dödsdömde fången som funderar på vilket dödssätt han skulle välja. Sven Mellander spelade rollen som fångvaktare, han försökte bistå den velande fången med lämplig dödshjälps information.

Det här är inte ett inlägg i den begynnande dödshjälps debatten utan orsaken till att jag skriver om den ovan citerad sketchen är att Sven Melander avled den 31 mars, därför sökte jag olika klipp på nätet där Sven Mellander fanns med. Klippet från det citerade underhållningsprogrammet, Nöjesmassakern minns jag mycket väl och minns hur jag skrattade när jag första gången såg det. Det är en blandning av sarkastisk, satirisk, parodisk karikatyr av en dödsdömds fånges funderingar om kring döden. Han skulle själv få välja hur myndigheterna skulle avsluta hans liv. Sven Mellander ger fången Björn Skifs stöd och information till sitt beslut. Hela sketchen avslutas med att Björn Skifts bestämmer sig för giftsprutan, besvikelsen blev stor när han fick höra att han inte längre var dödsdömd. Han hade blivit benådad.

Nyheterna kablar ut hemska bilder på avrättade personer i krigets Ukraina. Dessa människor fick aldrig möjlighet att välja dödssätt. Många av dom har blivit skjutna i ryggen förmodligen när de försökt fly ifrån de Ryska soldaterna. De fick inte välja, de avrättades på plats.

När Jesus dog för dig och mig var det inte han som valde dödssättet utan det valet överlät Jesus till sin Fader, han sa; ”Inte som jag vill utan som du vill.” Han valde att gå den vägen som han tillsammans med Fadern hade bestämt redan i tidernas början. Han valde den vägen som profeterna talat om flera hundra år tidigare. Mer än trehundra profetior inom en tidsrymd av femhundra år uppfylldes av Jesus. Tjugonio uppfylldes på en enda dag, då han dog.

Nu till helgen firar vi världshistoriens största händelse. Vi firar Påsk. Vi får följa Jesu väg från död till liv. Vi får följa den dramatiska skildringen av hur Gud i sin egen älskade Son ger sitt liv till lösen för en hel värld. Liksom vi i dag följer Ukrainas folks förtvivlan och sorg, kan vi identifiera oss i hur Jesu lärjungar, och mor Maria gråter vid korset, vi hör gråten, och vi känner deras ångest in i vår egen kropp. Men vi får också vara med när lärjungarna och kvinnorna får möta änglarna, budbärarna från himmelen som proklamerar att Jesus är uppstånden, att graven är tom.
Tänk när vi får höra det basuneras ut att freden nått Ukraina, då kommer vi att glädjas med dem.
I Johannes texten kan vi läsa att Maria från Magdala gråtande tittar in i graven och ser två änglar sitta där de lagt Jesu kropp. Den ene vid huvudet och den andre vid fötterna. Jag tänker att det är en hälsning från Gud till oss i dag, att dessa två änglar sitter på det sättet som de gör.
Vid tabernaklet och inne i det allra heligaste stod arken med lagtavlorna, Guds ord till människorna. Där fanns två guld snidade änglar som sträckte ut sina vingar över arken, med Guds ord, en på vardera sidan. I Jesu grav får vi hälsningen genom de två änglarna, att Guds ord, som är Jesus själv, står under den himmelska makternas bevakning. Guds ordet har blivit levande, ordet går i uppfyllelse, döden har mist sin makt.
Vi, du och jag, som i oss själva var dödsdömda, förvånade, som i Sven Mellanders och Björn Skifs sketch, vi får höra att vi är benådade, därför att Jesus gick i döden i vårt ställe.

En skön påskhögtid önskar jag dig.
Allt gott
Gösta Degerman

Palmsöndagen

Vägen till korset

Carlotte Kalla, Jonna Sundling, Ebba Andersson, Lisa Vinsa, Sofia Henriksson, Hanna Öberg, Elvira Öberg, Anna Magnusson är bara några av Piteås många duktiga skiddamer. Det finns en hel hop av duktiga killar också och många väntar på sitt genombrott.

Vi har haft SM vecka här i Piteå där massor av elitidrottsmän och kvinnor har deltagit. Alltifrån Skidor, skidskytte, bowling till kälkrace. Det har blivit en hel del tid framför TV.n där jag följ våra atleter med stort intresse. Jag har glatt mig å deras vägnar när de har efter sina prestationer kunnat lyfta händerna och jubla över vinsten eller över sin egen prestation. Det största jublet fick Carlotte Kalla efter sina Guldåk där TV reportern Jakob Hårds röst inte bar när han rörd och jublande glad kunde fastslå att Kalla vunnit i en spurt duell mot Ebba Andersson och Frida Karlsson. Två av världens bästa skidåkare det senaste året fick se sig besegrade av Carlotte som deklarerat att hon nu slutar att tävla på elitnivå.

Jag vill här i min krönika tacka Carlotte för den fantastiska underhållning hon under åren gett mig i min TV soffa. Ett citat som jag någon gång tidigare delat är hennes inställning till att inte delta i någon form av spelreklam. Hon deklarerade detta kraftfullt med orden,
”Är man stor måste man också ta ansvar.”
Hon har vägrat beblanda sig med spelbolagen därför att det finns ett så himla stort mörkertal med spelmissbruk menar hon. Hon har all min respekt och fulla stöd i sitt beslut.

Har du tänkt på att publiken längst efter skidspåren står i uppförsbackarna och hejar. De försöker att pusha sina skidhjältar där det går extra tungt. I utförsbackarna behövs det inte eftersom där går det ju lätt. När suporterna har pushat och ropat och hejat i uppförsbackarna skyndar de sig oftast till målområdet för att där hylla sina hjältar för dagen med hurra rop och flaggviftningar.

I helgens texter möter vi Jesus där han är på väg att gå i mål för sin tid här på jorden. Människor i tusental jublar och viftar med palmblad och sjunger segersånger. De ropar, ”Hosianna välsignad vare han som kommer i Herrens namn.” Jublet ville som aldrig ta slut men i slutet av veckan är det andra rop som hörs. Då ropar pöbeln, ”Korsfäst! Korfäst! Korsfäst!”

Är det så att du befinner dig i ditt livs värsta uppförsbacke. Människorna runt omkring dig märker inget av det som utspelar sig i din själ. Till det yttre är ju allt som vanligt men i din själ är det kaos. Hur ska du kunna hitta rätt? Hur ska du kunna känna glädje igen? Hur ska du kunna orka? Hur ska du räcka till? Du känner besvikelse över dina medmänniskor, du är sårad av livet. Kanske är det så att din tro har krackelerat, i din ensamhet gråter du. När människor frågar, då säger du att allt är bra, men i ditt inre ropar det något annat.
När Jesus red in i Jerusalem och såg allt folket var han säkert fylld av många tankar. Han visste att en del människor som stod vid vägkanten skulle bara om några timmar vända sitt hosianna rop till ett, ”Korsfäst, korsfäst”. Han, Jesus, känner ditt hjärta, han vet din kamp. Var inte rädd att öppna din själs smärta och ångest till honom, han orkar lyssna på dig, om än alla andra inte orkar, så orkar han lyssna in din smärtas djup. Han är med dig i din kamp, han inte bara står på sidan om ditt livs uppförsbacke utan han finns både framför och bakom dig för att pusha dig hela vägen in i målfållan. Jesus, känner ditt hjärta, han vet din kamp. En dag ska Jesus ge dig segerkransen när du fullgjort ditt lopp och en himmelsk härskara kommer att stå jublande glada för att välkoma dig in i den himmelska glädjen. Allt för Jesu skull. Hans rop vid sin dödsstund gäller dig. ”Det är fullbordat!”

En skön helg önskar jag dig
Allt gott
Gösta Degerman

Femte söndagen efter Fasta

Försonaren.

”Så här bra har jag aldrig mått tidigare. Jag har inte mycket pengar men jag känner mig trygg och är inte längre rädd.” Så utryckte sig en kvinna som rymt från sin välsituerade, förmögna make som under flera år illa tilltygat henne fysiskt och psykiskt lidande.

Nu levde hon ensam i en liten stuga ute på landsbygden, med dålig ekonomi men lycklig att ha kommit ifrån sin lynniga, trakasserande plågoande till man.
Många med henne har upplevt samma sak i sina äktenskap, både män och kvinnor måste sägas.

För många år sedan skrev jag en liten uppsats som jag kallade; själavårdande äktenskapsrådgivning.
Jag mötte somliga som hade det trassligt i sina relationer och jag kände att jag ville hitta några verktyg i mina samtal med dessa hjälpsökande.

Mitt försök till svar kallade jag; Babel syndromet. Det handlade om språkförbistring, att inte kunna mötas i samtal. Min tanke var att hitta sätt att kunna förstå varandra, höra varandra och se varandra. Huvud stråket för mig var att jag landade i försoning.

Helgens tema handlar om Försoning. Det är grunden, fundamentet i den Kristna tron. Vår tro vilar i att Guds själv kommer hit till denna jord, och öppnar vägen till sin himmel, genom sin egen älskade Son, Jesus Kristus. Grunden för allt det vi tror på, vilar i det som vi under faste och påsktiden belyser, nämligen Jesu lidande, död och uppståndelse.

I episteltexten talar Petrus och Johannes till dessa som var delaktiga i Jesu död. De hade gripits och sattes i häkte på grund av deras förkunnelse om Jesus som uppstånden och att de i Jesus namn hade botat en lam man. Prästerna och de skriftlärde kunde inte förstå hur denne lame man kunde gå igen. De hörde lärjungarnas tal om att Jesus var uppstånden från det döda, men de kunde varken förstå eller tro på deras proklamerade. Det rådde en språkförbistring mellan lärjungarna och den fromma eliten.
Petrus proklamerade frimodigt; ”Hos ingen annan finns frälsningen, och ingenstans bland människor under himlen finns något annat namn som kan rädda oss.”

Hela världen håller andan och världens ledare står villrådiga i det som sker i Ukraina.
Putins kärnvapenhot bakbinder nationerna från att ingripa. Han vägrar att på något sätt starta en dialog med omvärlden. I en av GT texterna har Israels barn i öknen blivit bitna, infekterade av ett dödligt gift. Deras enda räddning var att lyfta blicken mot den kopparorm som deras ledare, Mose gjort, och hängt upp på en påle. Genom att lyfta blicken från sig själva och vända sitt ansikte mot kopparormen, lovade Gud att de skulle bli helade och räddade. Detta är en stark förebild av Jesu kors. Däri finns räddningen och försoningen med Gud, men även i våra medmänskliga relationer.

Jag hittade en gammal sång i Sionstoner som passar till helgen texter.
En blick på den korsfäste livet dig ger, ja, just nu finns det liv där för dig! Så se, kära vän, för så ska du bli frälst, se på honom som offrade sig! Se! Se! Se och lev! En blick på den korsfäste livet dig ger, ja, just där finns det liv för dig!
Att försonas är det enda sättet att kunna gå vidare. Vi väntar med spänning på att världsledarnas Babel syndrom ska vändas i försoning och förståelse.

En skön helg önskar jag dig.
Allt gott
Gösta Degerman

Jungfru Marie Bebådelsedag

Guds mäktiga verk.

Har du sett ”bäst i test?” Det är en programidé som är inköpt från England. Det handlar om att kändisar får till uppgift att göra en massa flamsiga uppgifter som de ska lösa så snabbt och effektivt som möjligt. Uppdragen kan vara att kasta en banan så långt som möjligt eller att bygga ett torn av toapapper. Fantasin finner inga gränser och tokigheterna avlöser varandra.

Jag och hustrun tycker att det är ett väldigt roligt och avkopplande program att se, speciellt i dessa orostider. Som präst får jag ta del av många människors oro, sorg och andra hemskheter. Då är det skönt att koppla bort krigshot, oro, sorg för en liten stund och bara låta sig roas av hur några kändisar gör bort sig på bästa sändningstid.

Babben Larsson och David Sundin leder detta kristallen prisade program av flamsighet. En av uppgifterna i senaste programmet var att man skulle göra något väldigt modigt och våghalsigt. Sussie Eriksson är av deltagarna och hennes våghalsighets prov bestod i att hon lade upp en ultraljudsbild på en gravid mage. När hon tryckte i väg bilden på sociala medier med en undertext av att det blir inte bara en, utan tre, då tog det inte många sekunder förrän hon fick en massa tummen upp, gratulationer eller andra konstiga svars bilder. En av hennes söner, Oskar, ringde och sa att han vara nära att få en hjärtattack när han såg vad hans mamma lagt ut. Sussie skrattade så mycket att hon nästan föll av stolen. Det tilltaget bedömdes som ganska modigt av domaren Babben Larsson, vilket resulterade till ganska höga poäng, men Sussies son Oskar blev rejält uppskrämd av vad hans mor lagt ut på nätet.

I helgens texter kan vi läsa om hur en ung flicka blev uppskrämd. Det var flickan Maria som fick ett besök av ängeln Gabriel i sitt hem. Det står att hon blev mycket rädd av den plötsliga uppenbarelsen. Ärkeängeln Gabriel lugnade Maria med orden; ”Var inte rädd!” Gabriel kanske kände av hur Marias hjärta rusade av rädslor inför det plötsliga besöket.

Rädslor och oro kan du och jag känna av lite överallt, som till exempel omkring det nuvarande världsläget, Putins hot om kärnvapen, vår ekonomi, arbetslösheten, sjukdomar, pensionssparandet, att bli ifrågasatt, att inte bli accepterad, att inte känna sig älskad. Jag skulle kunna göra den här listan hur lång som helst men det jag ville räcka dig i dag utifrån helgens texter är att du inte behöver vara rädd, därför att du funnit nåd från Gud. Maria fick höra det, du får höra det nu, vet du om att du är älskad, att du är sedd, att du är välsignad med all den himmelska värdens andliga välsignelser som finns i Jesus Kristus.

Sussie Eriksson skickade iväg en falsk nyhet på sina socialmedier att hon var med barn. Likväl som de Ryska medierna bombarderar oss med falska nyheter. Men den största av alla goda och sanna nyheterna har kommit till oss, att ett barn verkligen har blivit till. Att Gud själv har kommit till detta jordegrus i Jesus Kristus. En modig och samtidigt våghalsig tonårstjej uttryckte sig;
”Ske med mig som du har sagt.”
Det var inte ett meddelande i hennes mobiltelefon utan Gud själv sände sin budbärare till henne rakt in i hennes vardag.

De goda nyheterna är att för 2000 år sedan ordnade Gud det så, att du och jag fick en ny och levande väg till Guds himmel genom Jesus Kristus. Ta emot gåvan som redan finns där. Då ska du få uppleva liksom Maria att den högstes kraft ska vila över dig.

En skön helg önskar jag dig!
Allt gott
Gösta Degerman

Tredje söndagen i fastan

Kampen mot ondskan

”Nej det stämmer inte, för bara några timmar sedan sa man i en nyhets sändning att det var över två miljoner som är på flykt från Ukraina,” berättade en av deltagarna vid vår bön för Ukraina förra onsdagen. Jag läste upp ett första försök till manus till veckans krönika för deltagarna. I min text hade jag skrivit att en miljon människor var på flykt men den siffran var fel. På bara några timmar hade läget förändrats.

Filippo Grandi, UNHCR:s chef besökte Sverige under onsdagen förra veckan och under stor rörelse försökte han förklara hur allvarligt läget var för Ukrainas flyktingar.

"Jag har arbetat i flyktingkriser i nästan 40 år, och sällan har jag sett en så snabb utvandring som den här. Timme för timme, minut för minut, flyr fler människor från våldets skrämmande verklighet. Otaliga har fördrivits inom landet. Fred är det enda sättet att stoppa denna tragedi.”
Säkerhets läget i världen blir alltmer osäkert, komplext och svårhanterligt. Sverige ska ge ett ekonomiskt bidrag till Ukraina på ca. 800 miljoner till olika försvars behov och ytterligare 500 miljoner till humanitär hjälp. Förutom alla de miljoner som olika hjälporganisationer lyckats samla in.
Inifrån Ryssland får vi rapporter om hur kristna arresteras därför att de ber och protesterar mot det orättfärdiga kriget. I Ryssland, Ukraina, Polen, Ungern, Sverige, Norge, Danmark, Finland, Baltiska länder, USA och runt omkring i Europa samlas kristna till bön för Ukraina. Bönen är de kristnas vapen genom alla tider.
Vi för en kamp mot ondskan som breder ut sig runt om i vår värld och tredje söndagen i fastan har som rubrik, ”Kampen mot ondskan.” Mycket passande i dessa orostider.

Allt sedan jag kom till tro 1972 har jag nästan varje dag bett för mina syskon, svågrar, svägerskor och syskon barn. Eftersom jag är näst yngst av tolv syskon har jag som lillebror fått en fantastisk uppväxt med många välmenande råd och livskorrigeringar. Men jag har också fått den stora förmånen att kunna be för dem alla sedan jag kom till tro. 1986 dog vår pappa och där vid hans kista i Tavelsjö kyrka ställde jag mig en fråga som jag kände att jag hade svaret på direkt när jag uttalade frågan. Den fråga jag ställde var, vem ska ta upp pappas böneansvar för familjen??
Att vara förebedjare är också en kamp mot denna tidens ondska. I ett inslag från en av TV:s nyhetssändningar intervjuades en Ukrainsk ung mor som lyckats fly till Sverige. Hon grät och sa i sin förtvivlade situation att det enda hon kunde göra just nu för sina släktingar som är kvar i Ukraina det är att be för dem.
Ropet från den kristna kyrkan blir allt högre runt om vår värld. Vi säger med Jesaja i den gammal testamentliga texten för denna söndag att:
”Rätten trängs tillbaka, rättfärdigheten stannar på avstånd, ärligheten snubblar på torget, redbarheten kan inte komma fram: Ärligheten har gått förlorad.”
Sådant är livet i det land som är Putins.
Du som läser mina rader, stå med mig i förbönen för detta folk. Höj era röster genom sociala medier och i gemensamma böneaktioner. Låt oss stå upp mot det onda och förenas i kampen mot ondskan. Låt oss kärleksbomba Ukrainas folk med våra förböner.

Jag ber och hoppas att vi möts på bönebron.
Allt gott
Gösta Degerman

Andra söndagen i fastan

Den kämpande tron

Med ett kort ringsignal från ytterdörren väcktes jag i min middagsslummer. När jag öppnade dörren möttes jag av en leende postnord brevbärare som räckte mig en påse som förmodligen innehöll någon form av klädesplagg som hustrun skickat efter från någon katalog.

Med ett brett leende räckte han över påsen och sa; ”Den här påsen ska visst ni ha.” Jag tackade honom för besväret och lade ned påsen väl synligt i hallen för att hustrun skulle se den när hon kom hem.

Hasse Alfredsson hade en gång en monolog om pastor Janson och hans olika liknelser om livet. Bland annat sa han; ”Livet det kan vara som en påse om man inte fyller det med något.”
Tänk att det är precis det som händer i dag bland Ukrainas flyktingar. De har i princip sitt liv i en påse när de flyr från den Ryska beskjutningen av deras hem. På olika medier följer vi hemskheterna som sker inte så långt från våra svenska gränser. Kluster bomber kreverar i bostadsområden både barn och vuxna rapporteras döda. Despoten Vladimir Putin är ensam ansvarig för dessa oskyldiga människors död och orsakar väldiga människomassor enorma lidanden.

I helgens texter möter vi en man som likt Putin är väldigt självgod och menar sig ha rätt att se ner på och kritisera människor som inte hade samma åsikter som han. Simon som han hette var utåt sett en klanderfri renlevnadsman som tillhörde de allra fromma av fromma i Jerusalem. Om han levt i dag hade han som Putin varit på gym och speglat sina muskler, kanske tagit några selfie när han med bar överkropp tagit sig ett dopp i Genesarets sjö.

Simon visste hur han skulle knyta kontakter och få ytterligare pluspoäng av det samhälle som han levde i. Därför inbjöd han den kringvandrande helbrägdagöraren Jesus till middagsbjudning i sitt hem. En kvinna med moraliskt dåligt ryckte, bjöd in sig själv och satte sig vid Jesu fötter. Middagsvärden som ser det som händer i hans hus, avslöjar med sitt kroppsspråk hur hans tankar är. De är inte av det positiva slaget. Simon visste att kvinnan som trängt sig in i hans hus hade livnärt sig på sexuella tjänster. Han kunde inte förstå att Jesus accepterade kvinnan som satt vid hans fötter. Simon var upprörd över det han såg, men han talade inte ut det i klartext. Kvinnan däremot hade mött Jesus tidigare och fått möta förlåtelse och nåd från honom. Kvinnan hade genom livet fyllt sitt livs påse med att hon inte dög, hon tillhörde inte de rätta folket, hon hade fyllt sitt livs påse av förkastelse, skuld och skam. Hon hade flytt församlingsgemenskapen på grund av skammen. Nu satt hon där i den frommes hus med en flaska olja, gråtande av tacksamhet hade hon fått fylla sitt livs påse med nåd. Som ett tecken på vad som hänt i hennes hjärta ville hon ge tillbaka något till Jesus. Därför smörjde hon Jesu fötter och torkade dem med sitt hår.

Den fromme, perfekte, laglydige, översittaren Simon behövde lära sig att fylla sitt livs påse med insikten om vad nåd och förlåtelse innebar.

Liksom kvinnan som satt vid Jesu fötter upplevde Guds nåd, så var det, och är det, också för mig i dag. Min skuld, min skam, min oro, min upplevelse av meningslöshet, den försvann när jag mötte Jesus.

Vill du som läser det här vara med mig i förbön, men också kanske hjälpa Ukrainas folk till att fylla deras livs påsar med kärleks hälsningar via ekonomisk och praktisk hjälp.
Stöd Svensk kyrkans Act insamling via Bankgiro; 900-1223
eller swisha en gåva till UNICEF via Gratistidningens insamling.

Jesus säger;
”Allt vad ni gör mot en av dessa mina minsta de gör ni också mot mig.”

Mitt i oron hoppas jag att du får en skön helg. Allt gott
Gösta Degerman

Första söndagen i fastan

Prövningens stund

”Nej, hjälp, vad är det som händer?” Det förskräckliga av allt förskräckliga hände när den unga flickan tappade en smutsig pannlapp ner i den stora kaffepannan, inför ögonen på sin hemliga kärlek som satt i köket med henne. Den unge soldaten som hon försökte att imponera på genom sina husliga sysslor satt i ena hörnet av köket på en sliten brunbetsad pinnstol och såg allt hända. Skammens rodnad syntes på hennes kinder och med darrande händer fick hon hjälp till att peta upp pannlappen från kaffepannan av hennes livs kärlek.

Raderna ovan skulle kunna hämtas från någon av Leo Tolstojs romaner som till exempel Krig och fred, men berättelsen kommer från en av mina första möten med min hustru.
Tre år senare efter den där pannlapps fadäsen var vi gifta och fått vårt första barn.

Jag blev påmind om den här händelsen för ett par veckor sedan när jag och hustrun besökte EFS kapellet i Luleå där jag fick förmånen att predika. Både för mig och hustrun blev det en dag med mycket nostalgi. EFS kapellet i Luleå var en fristad för mig under den tid som jag gjorde min värnplikt. Ett halvår tidigare hade jag mött Jesus därför var det viktigt för mig att hitta en församlingsgemenskap där jag kunde känna mig hemma. Min blivande hustru gjorde valet enkelt när jag sökte mig en gudstjänstgemenskap. Hon var ungdomshems värdinna vid denna tidpunkt och hon tog väl hand om den unge soldaten.

Prövningens stund för mig i min nyfunna tro på Jesus den blev konkret i min militärtjänstgöring när jag fick lära mig att döda genom att skjuta eller kasta handgranater på olika pappfigurer. Där och då fick jag för min inre blick se att min älskade Jesus kunde inte stå bakom en kulspruta. Därför bad jag om att få avsluta min militärtjänstgöring som livräddare istället.
Prövningens stund är det verkligen för Ukrainas befolkning just vid detta nu när jag skriver min text. Jag ser på TV nyheterna hur Ryskt flygvapen anfaller och hur bomber kreverar och bilder av rädda och gråtande barn och äldre är på flykt från sina bostäder. Krigets fasor har vi i Sverige undsluppit under många år nu, många är det som har fått fly till vårt land för att få känna trygghet och slippa undan krigets alla fasor. Nu står kriget intill våra dörrar. Allt på grund av en kränkt despot som sitter tryggt i någon atomboms skyddad bunker och tittar på det skådespel som han har igång satt.

Vibbarna från Hitlers NaziTyskland eller från Stalins folk rensning eller nu senast i Europa det som hände på Balkan för inte så länge sedan. Dessa hemska och oroliga vibbar känns långt in i märg och ben. Vad ska hända med Ukraina, med Europa, med Sverige? Frågorna blir många, därför har Kyrkorna i mitt närområde öppnat sina dörrar i denna prövningens tid för att människor med frågor, med oro, ska hitta någon att samtala med. Eller bara sitta ner i tystnaden tillsammans med andra som bär på samma oro.

Konung David skriver i psalmen 31, den ger oss en tröst vid denna prövningens och orons tid;
”Till dig Herre, tar jag min tillflykt, svik mig aldrig! Du som är trofast, rädda mig, lyssna på mig, skynda till min hjälp. Var min klippa dit jag kan fly, borgen där jag finner räddning. Ja, du är min klippa och min borg. Du ska leda och styra mig, ditt namn till ära. Du ska lösa mig ur snaran de gillrat, du är min tillflykt. Jag överlämnar mig i dina händer.”

För att knyta ann till pannlapps fadäsen i min inledning,
hur smakade kaffet för den unge soldaten?
Ärligt! Jag minns inte.

Allt gott
Jag hoppas mitt i allt att du ska få en god helg.
Gösta Degerman

Fastlagssöndagen

Kärlekens väg

”Men hemska tider vad det luktar illa i min arbetsväska!” Jag uttryckte min avsky över den illaluktande saken i väskan. När jag stoppade ned min hand i väskan och lyfte upp den brungröna saken visade det sig att det var en rutten banan som legat gömd i min väska över hela sommaren.

Väskan hade jag lagt undan i en garderob i början på maj månad och när jag hittade den ruttnande bananen var det i slutet på augusti. Jag hade någon gång under början på maj tagit med mig en banan för att få lite energitillskott på grund av de många arbetsuppgifter som väntade mig den dagen. Bananen blev bortglömd och väskan instoppad i en garderob under de tre lediga sommar månaderna som låg framför. Att få rent i arbetsväskan var inte lätt, men det allra tråkigaste det var att min bibel var fullständigt nerkletad av banangegga. Det beklagliga var att jag hade så många minnen ingraverade i just denna bibel, därför blev jag extra nedstämd av att behöva kassera den.
Ni som läser mina rader vet att jag varje vecka försöker hitta någon sort metafor, bild eller liknelse för att koppla ihop helgens tema och texter med det verkliga livet. Här kommer då en återkoppling till den illaluktande bananen. I en av texterna för helgen ställer några Greker frågan till lärjungen Filippos, ”Herre vi vill gärna se Jesus.” Joel Halldorf sätter fingret på en öm punkt när han skriver i tidningen Expressen. ” I svenska kyrkan är det pinsamt att vara för kristen.”

Tyvärr gäller det även i frikyrkan i dag. Namnet Jesus göms undan i olika försök till att blidka människorna att komma till kyrkan. Vi ska inte väcka anstöt, vi ska hyvla ner trösklarna, hör jag nu och då församlingsledare säga. Men vet du, idag är människorna nyfikna på vem Jesus är.
De vill gärna se Jesus. Men ofta har vi i kyrkorna skymt Jesus genom att vi har geggat till bibelordet till att bli något som vi själva vill att det ska vara. Vi tänker oss att det är kärlekens väg vi går när vi sätter upp våra lagar och förbud, vi vill ju bara våra barns bästa. Men för många barn och barnbarn till nitiska föräldrar har Guds ordet bara blivit som min illaluktande banan geggade bibel. Det finns ingen relevans eller sanning kvar i det gamla evangeliet. Jesus har blivit dold i en lagisk illaluktande gegga.

Jag har en hälsning till dig som läsare, du som känner igen dig i min illaluktande banan beskrivning. Du har kanske samma längtan som Grekerna, när de säger; ”Vi vill gärna se Jesus.” Följ med in i kyrkans faste och påsktids vandring, där kommer vi, du och jag genom bibeltexterna, kunna följa Jesus på hans väg upp till Jerusalem, för att där lida och dö för alla människor i alla tider. Vi kommer återigen upptäcka att Guds Faders famn bara är öppen på en plats. Vid den platsen finns urkraften. Vid den platsen är Gud helt och hållet för mig. Platsen är Golgata. Det handlar om hur Jesus, i kärlek till dig och mig, beslutsamt går in i lidandet och döden för din och min skull. Evangeliet som möter oss är en lidande Gud som ger och gör allt för oss. Här finns inga pekpinnar om hudfärg, tro, om måsten, och krav utan här handlar det om en Gud som går kärlekens väg för sina älskade barn. Han ger upp allt sitt eget för att vi, du och jag ska få möjlighet att nå det eviga livet. Ekot från bibelordet når ditt och mitt hjärta, ”Vi vill gärna se Jesus.”

Ett nytt liv har gjorts möjligt, en ny existens för varje människa. För den fromme, för tvivlaren, för ateisten. För alla gäller att skulden är betald, synden är sonad. En dörr har öppnats till det stängda paradiset. Far står och väntar med utsträckta händer. Bröllopsmåltiden är dukad För Kristi skull.

En skön helg önskar jag dig
Allt gott
Gösta Degerman

Sexagesima eller Reformationsdagen

Det levande ordet

”Passa er för nu blir det farligt!” Så utryckte sig en predikant i samband med Hortlax tältmöten för si så där 30 år sedan. Han öppnade sin bibel och började läsa. Jag var som vanligt mötesledare vid dessa tältmöten när jag var präst och predikant i EFS Horlax. Jag måste erkänna att jag väntade med spänning på vad predikanten skulle säga och förklara vad han menade.

”Hon kastade slöjan,” är den svenska titeln på den bok som Pakistanskan Gulshan Esther skrivit. Där vittnar hon om hur hon kom till tro och blev helad av Jesus. Hon var född i en sträng muslimsk familj, under många år var hon handikappad med stora hjälp behov under dygnets alla timmar.
I sitt sökande efter att Allah skulle hela henne fick hon ett möte med Jesus som helade henne.
Hon skriver om sin hunger efter den förbjudna boken, bibeln, som talade om denne Jesus som mött. När hon äntligen fick tag på en bibel skriver hon;
”Den natten började jag i hemlighet läsa Nya testamentet. Hur det var? Fråga en törstig hur vattnet smakar, ett spädbarn vad det tycker om om modersmjölken! Jag som levt på smulor, fick äntligen bröd att stilla min hunger med, då jag läste om vägen, sanningen och livet.”

Hennes vittnesbörd är en berättelse som handlar om sökande efter sanningen och ett rop efter hjälp till kroppens helande. Bibeln som hon så desperat sökte svar i blev henne till välsignelse men också till en fara för hennes liv. Hennes släkt kunde när som helst döda henne på grund av hennes konvertering till kristen tro.

Tältmötes predikanten varnade utrop från predikostolen var;
”Passa er för nu blir det farligt.”

Jo det är så att bibelns ord är farlig i den aspekten att den kan förvandla liv. Vi får fantastiska vittnesbörd om hur Muslimer, Hinduer och Buddister förvandlas av bibelns ord. Varför? Jo, det är det Jesus säger om sig själv. ”Jag är vägen sanningen och livet!”

Helgens texter handlar om att Guds ord är ett levande ord. Det står i en av texterna att Guds ord är ”skarpare än ett tveeggat svärd och tränger så djupt, att det skiljer själ och Ande, led och märg och blottlägger hjärtats uppsåt och tankar”. I evangelietexten proklamerar en av åhörarna, ”Aldrig har någon människa talat som han.”
Sexagesima, reformationsdagen, eller ordets söndag infaller 56 dagar innan det stora crescendot där Jesus dör och uppstår för mänskligheten. Reformationsdagen är ordets söndag, som en av fyra bönedagar under året. Det är en påminnelse för oss om hur Luther proklamerade med pondus och envishet, att det viktigaste för en kristen, det är att leva i Guds ord. ”Ordet allena” var en av hans återkommande uttryck.

Gulshan Esther vittnar i sin bok om att Jesus är det levande ordet. Han förvandlade hela hennes liv. Hon poängterar att den pedagogiska hjälpen, till att läsa och förstå Guds ord, den fick hon genom hjälparen den helige Ande. Den reformationen ber jag att vi alla ska få vara med om.

Jag har berättat förut i den här spalten om min en vän som upptäckte nåden i Jesus, hur bibelordet blev så levande, att orden i princip studsade upp från bibelbladet, han beskrev det som att ha tittat ner i en asfaltkokare.
Ordet fullkomligt knockade honom. Allt föll på plats.
Jesus hälsar oss den här helgen med orden,
”De ord jag har talat till er är Ande och liv.”

En skön helg önskar jag dig
Allt gott
Gösta Degerman

Septuagesima

Nåd och tjänst

”Pappa jag vill också följa med!” Det var femårige Albin som vädjade till min son om att få följa med honom och farfar för en liten biltur och demonstration av hans pappas nyinköpta extra ljus. Sonen hade turen att kunna köpa tre nya ledlampor för halva priset. Nu satt dom fastmonterade på hans svarta Toyota.

Förra helgen var vi nere till Umeå och Röbäck för att för första gången på flera månader träffa vår sons familj. Längtan var stor både för farfar och farmor, men också från barnbarnens sida att få träffas fysiskt. Det blev ett litet försiktigt kramkalas när vi kom in genom dörrarna. Vi hade setts flera gånger i veckan via telefonens FaceTime men det är ju lite annorlunda att få sitta och hålla om varandra. Det kändes som en stor ynnest att vi äntligen fick träffas.
Ute på någon av Röbäcks byvägar med sonens Toyota fick jag en liten AHA upplevelse när grabben slog på hellyset. ”Pappa vad bra det lyser,” sa lilla Albin stolt. Det blev som dagsljus, jag har också tre extra ljus på min bil, men mitt ljus är i jämförelse som tre stycken ficklampor. Det var en extremt stor skillnad på ljusstyrkan.
Förra veckan skrev jag om uppfinnaren Gustav Dalén och hans fyrljus som räddat många fartyg från att gå på grund. Ljuset var det som vägledde fartygen och ljuset från min sons ledlampor kommer att vägleda och hjälpa honom och hans familj när de är ute och kör i mörkret.

Den kommande söndagens texter talar till oss om nåd och tjänst.
Paulus skriver i en av texterna att; ”Gud kan vittna om att jag längtar efter er alla med Kristi Jesu ömhet.”
När bibeln talar om Guds längtande närvaro och hans ankomst, då talas det om att har kommit, att han är här just nu, han är nära, och att han ska komma tillbaka en dag. Det handlar om ett perfektum, ett presens och ett futurum, om vi ska försöka brösta oss med svensk grammatik.
Att leva ut vår tro såsom den beskrivs i Guds ord det förändrar hela vår världsbild. Att tänka att Gud har kommit att Gud är nära och att Gud ska komma igen. Vet du att han är närvarade i hela din och min historia.

Han är den som kan lysa upp din och min livsväg, bibeln säger; ”Ditt ord är mina fötters lykta och ett ljus på min stig.” När vi upptäcker Guds nåd då går ljuset upp i våra hjärtan. Då förvandlas våra åsikter till insikter. Helt plötsligt lyses vägen upp för oss och vi ser klart. Guds nåd i Jesus förvandlar vårt sinne, vi blir upplysta, vi ser, vi upptäcker, vi börjar förstå, att Gud har kommit till oss, att Gud är nära närmare än vad vi någonsin har förstått, och att han ska komma igen en dag för att vi ska få uppleva det sanna och äkta ljuset som strålar från hans ansikte.

Paulus skrev att han längtade efter församlingen, jag och min hustru längtade efter våra barbarn, och jag vet att Gud längtar efter dig och mig. Nåden föder en längtan i oss att vilja föra vidare det vi själva fått se och upplevt. Nåden föder ett liv i tjänst. Vi vill att andra ska få ta del av det ljus som vi själva fått ta del av.

”Pappa jag vill också följa med,” sa lille Albin. Han ville följa med farfar och sin pappa för att se det starka ljus som sonens extraljus gav. Det var ju inte svårt att låta honom följa med. Han ville och fick komma med. Vi åkte de 22 milen ner till våra barnbarn för att få uppleva deras närhet. De behövde inte göra något för att vi skulle bli nöjda, de behövde bara var där i vår närhet. Vår längtan blev stillad av ljuset från deras leende ansikten. Sådan är Gud, han längtar efter oss full av ömhet.

En skön helg önskar jag dig.
Allt gott
Gösta Degerman