Sidhuvudbild

Tankar inför helgen

Nionde söndagen efter trefaldighet

Goda förvaltare

”Titta vad jag hittade!” Det var vårt barnbarn Åke, elva år, som ropade till sin kompis när de beslutade sig för att vara miljöaktivister på försommaren ute vid stugan. De båda pojkarna gick med stor iver in uppdraget att samla ihop skräp vid kustremsan invid vår stenpir och brygga.
Åke hade hittat ett flöte som förmodligen hade tillhört någons nät eller mjärde. De pratade med iver om att de skulle städa upp längs stranden och att de skulle bidra med en liten del att rädda världens hav från plast och skräp.
Deras letande övergick efter en liten stund till andra intressanta projekt vid stranden, som att leta efter spigg fina stenar. Rädda världens hav engagemanget var starkt men det kom andra intressant saker emellan.
Jag läser om att vissa invikar vid västkusten är överfulla av plastskräp från Atlanten och Nordsjön. Naturskyddsföreningen skriver om att det beräknas finnas 269 000 ton plastskräp i våra hav. De menar att om det fortsätter i samma takt som nu kommer det att finnas mer plastskräp i våra hav än det finns fiskar och glädjande nog har Australien deklarerat att de ska förbjuda all export av skäpplast i framtiden.
Det finns många vackra initiativ som görs för vår miljö runt om vår värld. Vi för vår del försöker ute vid stugan att bidra till ett hållbarare samhälle genom att vi källsorterar på ett liknade sätt som vi gör hemma. Jag åkte upp till soptippen och tiggde mig till sex stycken gamla sopbehållare av järn, i dessa så kan vi sortera plåt, plast, porslin, brännbart och en för pantflaskor och burkar. Vi har också köpt ett kompostkärl för att återvinna vårt matavfall. Det är lite bökigt att forsla över vårt avfall från ön till sopstationen men i och med att vi har dessa behållare behöver jag bara göra en tur på hösten med allt vårt skrot.

Goda förvaltare handlar helgens texter om. Vi har, du och jag, som människor misslyckats med att förvalta Guds skapelse. Klimatångest är ett ord som återkommer i media allt flitigare. Vi har inte varit nog aktsam om det sköra i skapelsen. Visst är det så att gång på gång upptäcker vi att vi misslyckas med vårt förvaltarskap. Vi misslyckas med våra relationer, men även vi som kyrka har misslyckats med att förvalta nådens evangelium till våra medmänniskor.
Mitt i våra misslyckanden kommer han som är vår vän, Jesus, han är den gode förvaltaren, han talar nåd till oss.
Mitt i våra känslor om borde och måsten, så kommer han, vännen, Jesus Kristus till dig och mig och säger;
”Jag vet att du misslyckats med ditt förvaltarskap, men jag har ställt mig i ditt ställe. Jag vet att du inte orkar be som du borde, men jag ber för dig. Jag vet att du inte kan tro som du ville, men jag tror på dig. Jag vet att du inte älskar mig över allting annat, men jag älskar dig.”
I den nåden får du och jag vila i vårt förvaltarskap. Där i Guds barmhärtiga händer får vi lägga av vår klimatångest, och våra tafatta försök att vara miljöaktivister.

En skön helg önskar jag dig
Gösta Degerman

Åttonde söndagen efter trefaldighet

Andlig klarsyn

”Neeej morfar inte så! Du får inte använda papper när du rengör dina glasögon. Du förstör och repar ytan på glasen.”
Det var vårt äldsta barnbarn, Julia som tillrättavisade mig när jag rengjorde mina glasögon med hushållspapper vid diskbänken.
Julia arbetar som försäljare vid en av Piteås optikaffärer, hennes arbetsdag består av att både sälja men också att vara kunderna behjälpliga när det gäller valet och skötseln av sina glasögon.
Utifrån hennes erfarenhet som specialist på området uttryckte hon sin bestämda åsikt att mitt sätt att rengöra mina glasögon på var helt förkastligt.
Hon har säkert rätt i det hon sa till mig, men det är svårt att lära gamla hundar att sitta. Mina glasögon utsätts för ganska många prövningar. Jag kör ganska mycket båt under sommaren och vid varje tur får jag saltstänk över mina glasögon. De torkar och blir till små prickar på glasen. I snickarboden kommer det putsdamm och målarfärg på glasen och även någon liten prick från vinkelslipen. Där ute vid stugan brukar jag stoppa ned glasögonen i diskbaljan som står utanför köksfönstret och torka av dem med hushållspapper. Det har varit min hemlighet till dess att Julia läser den här krönikan. Jag kommer nog att få lite mer tillrättavisning nu när jag avslöjat mitt förfaringssätt.
Av de skäl som jag ovan har angivit, är det naturligt att jag inte alltid har perfekt och klart synfält. Det konstiga är att jag vänjer mig att ha lite halvsmutsiga glasögon, till dess hustrun påpekar att jag nog borde rengöra mina brillor, eller att jag själv upptäcker att jag inte ser klart.
Nu till helgen ska vi behandla ämnet andlig klarsyn i våra kyrkor. Att ha andlig klarsyn är viktigt i denna tid som vi lever i. Den kristna kyrkan måste lära sig att rengöra sina ”glasögon” för att se klart. I uppenbarelse boken kan vi läsa att ängeln uppmanar församlingen i Laodikeia att smörja sina ögon med ögonsalva så att de kan se.
Vi behöver andlig klarsyn när våra Hjärnspöken förföljer oss. När gamla synder poppar upp. Luther säger: Förlåtelsen och nåden är det viktigaste i läran. Lagen är någorlunda känd men nåden är ett evigt mysterium….
Det här är kanske det svåraste att kunna förstå, och tillämpa i sitt liv. Det är en svår konst att förstå och ta emot förlåtelse. Här behövs andlig klarsyn.
Som kristna vet vi våra brister och svagheter och vi ser gång på gång hur vår tro krackelerar. Det är det som driver oss till Jesus, han som är syndernas förlåtelse.
I Romarbrevet 5:10 läser vi…….
Inte att vi ska bli försonade, utan att vi blev försonade, inte genom vår ånger, bön, omvändelse, eller inte ens på vår tro på syndernas förlåtelse.
Hur blev vi försonade? Jo vi läser, Genom hans Sons död.
Inte sedan vi blev hans vänner, utan när vi var hans fiender.
Vi behöver få våra andlig glasögon rengjorda, till att få andlig klarsyn, att upptäcka, att Allt är fullbordat i Jesu offerdöd för oss.

En skön helg önskar jag dig
Gösta Degerman

Tredje söndagen efter trefaldighet

Förlorad och återfunnen

”Var har jag lagt mobilen? Ring på den!” ropade min hustru. Hon hade förlagt mobilen någonstans och jag såg hur försmädligt och irriterande det var för henne. Sen övergick det förtretliga och förargliga till att bli någon sorts ångestliknade i hela hennes person.

”Var kan jag ha lagt den? Kan jag ha glömt den i affären eller i tvättstugan?” Frågorna blev många för henne, mobilen är ju en viktig del av hennes vardag. Det var mycket angeläget att få tag på telefonen ur flera aspekter. Jag ringde hennes mobil och lät signalerna gå till dess telefonsvararen gick på. Vi gick runt i lägenheten för att lyssna, men nej, ingen signal hördes än hur vi ansträngde våra hörselorgan. Vi fick resonera oss fram hur och var hon hade befunnit sig under dagen. Det blev lite av ett detektivarbete att försöka att rekonstruera hennes görande under dagen. ICA butiken ringdes, barnen uppmanades att leta i deras hem om mormor kanske glömt den där. Flera personer blev involverade i sökandet. Förtvivlad gick hustrun ut till bilen och började leta, och där mellan framsätena hittade hon telefonen. Det ansikte som för en stund sedan varit sorgset och tårögt kom nu in till mig i arbetsrummet, glädjestrålande visade hon upp mobilen och full av entusiasm berättade hon hur hon hittat sin telefon vid förarsätet intill handbromsen.

Nu till helgen möter vi i söndagens texter också en kvinna som förtvivlat söker. Det är Jesus som i en av sina liknelser berättar om en kvinna som tappat ett silvermynt och sopar hela huset för att hitta igen det. Silvermyntets värde är enligt forskarna svår att likställa med dagens penningvärde, men ungefärligt var dess värde likställt med cirka två dagslöner. Då kanske man litet förstår kvinnans desperata kamp för att hitta igen silverpenningen. När Judas säljer Jesus till det Judiska ledarskapet får han trettio silvermynt. Det Judas fick i betalning för sitt svek mot Jesus var alltså värt drygt två månadslöner.
Kvinnan i texten hade tio silvermynt men hon hade tappade ett. Vissa bibelforskare menar att hon säkert var mycket fattig, eftersom hela berättelsen vittnar om en stor förtvivlan på grund av förlusten av detta enda silvermynt. Hennes förtvivlan kan också förklaras menar vissa bibelforskare, att det var kanske något mer med detta silvermynt, som gjorde att hon blev så glad, när hon hittade igen det. En del bibelkunniga menar att silvermyntet var en del av ett brudsmycke. Kanske var det så, att hon kände det som om hon tappade tecknet på sitt människovärde, och att det var därför det föranledde henne att började leta så intensivt. När hon hittade slanten ställde hon till med ett kalas för sina vänner, för att de skulle glädjas med henne.
Anledningen till helgens texter är, att Jesus vill visa för lärjungarna och för de som följde honom att för Gud är en förlorad, bortsprungen människa, oerhört viktig. Han gör allt för att hitta igen det förlorade. Liknelserna i texterna handlar om ett förlorat får, ett förlorat silver mynt och en förlorad son.

Hustruns förtvivlade letande efter sin mobil, blev för mig en bild av hur Gud söker efter dig och mig.
Han som håller hela universum i sin hand, han som mäter upp havets vatten i sin hand , han som säger att inte ett huvudhår ska falla till marken utan att han vet om det. Den Guden, han är den som söker efter dig och mig.

En skön helg önskar jag dig
Gösta Degerman

Andra söndagen efter trefaldighet

Kallelsen till Guds rike

”Farmor, om du skulle få jättemycket pengar skulle du då välja pengarna istället för mig och lillebror Albin?”
Det var Nora sju år som ställde den frågan till hustrun när hon nattade henne nu under midsommarhelgen.


Farmor Anita kramade då om henne och sa att alla pengar i världen kunde inte ersätta hennes barnbarn. ”Även om jag vore de fattigaste i hela världen när det gäller pengar, så är jag den rikaste farmor som finns därför att jag har er,” svarade hustrun den frågvisa sjuåringen.
Sonen kom upp under torsdagen för att få fira midsommar med oss och sina syskon. Hans egna barn sa han, har nästan tjatat ”hål” i hans huvud om att de vill till farmor och farfar i Piteå. Därför var beslutet inte så svårt att packa väskorna och bege sig ut i midsommartrafiken för att barnen skulle få möjlighet att bo i stugan, åka båt, fiska och förhoppningsvis bada i havet. En midsommar fest hos mellan dotterns hem ska också hinnas med. Där blir en fest med knytkalas där vi tar med olika anrättningar där förstås hustrun är sambandsgeneral, så att delikatesserna inte blir likartade.

I första årgångens text kan vi läsa om ett stort kalas. Jesus ger en liknelse om en fest som en rik man bjöd in till. Men de märkliga i texten är att ingen av de inbjudna ville, eller hade annat för sig, och kunde inte komma. I andra årgångens text är det två lärjungar som undrade var Jesus bodde. Jesus sa till dem, ”Följ med och se!” Den tredje årgångens text handlar också om en fest där en av de mest hatade personerna i Jerusalem fick Jesus till hedersgäst.
Kallelsen till Guds rike handlar denna söndag om. Ibland kan jag höra från predikostolen, ”om du kommer till Jesus kan du bli förlåten.” Det är sant men ändå inte, därför att du är förlåten i Jesus Kristus. Det är inte så att om du kommer till Jesus så kanske, möjligtvis, kan bli förlåten. Det finns inga men eller måsten i Guds förlåtelse och kallelse. Det Jesus säger är, ”Följ med och se!”
Guds kallelse till den himmelska festen den kan vi inte ändra på. Den gäller alla människor i alla tider. Du och jag är bjudna till festen. Vi kommer inte att ha ett knytkalas i himlen där vi tar med oss egna rätter, utan där har Gud dukat upp ett riktigt festbord för oss alla. Du och jag är så viktiga för honom att han ger allt för att vi ska komma till hans fest.

Hustruns ord till lilla Nora, att hon var den rikaste farmodern i hela världen, därför att hon hade sina barnbarn, de orden kan vi epilera på hur Gud säger till dig och mig. Det har kostat honom allt för att vi ska komma till festen, han som är den rikaste i hela universum, han betalar allt för att du och jag ska komma till honom.

Förlåtelsen är inte en känslosak, utan den är fullständig, i Jesu offerdöd för oss alla, ingen är undantagen. Du och jag kan inte lägga till eller dra ifrån det Gud har gjort i Jesus Kristus, det är fullständigt, det är fullbordat. Du är inte utanför Guds kallelse.
Slutorden i evangelietexten är ”Följ med och se!”

En skön helg önskar jag dig
Gösta Degerman

Johannes döparens dag

Den högstes profet

Det var säkert över 20 grader kallt när jag stolt som en tupp styrde barnvagnen genom decimeterdjup nysnö den där novembereftermiddagen för nästan 45 år sedan. För mig var det viktigt att det var just jag som styrde barnvagnen, jag ville visa hela världen att jag blivit pappa till den allra sötaste lilla flicka som Gud skapat.

Vi har den här första promenaden dokumenterad i en kort super 8 filmsnutt. Hustrun tyckte att jag såg lite väl överdrivet kaxig ut där jag stolt styrde vår lilla bebis, väl inpackad, i alltför mycket varma kläder och täcken. Efter att vi kommit hem efter vår debututflykt med vår lilla guldklimp, då visade det sig att lillflickan var blöt av svett på grund av vårt överdrivna sätt att påpälsat henne.

Alla våra barn är födda i Å städer efter norrlandskusten. Första flickan i Luleå, andra flickan i Umeå och pojken i Piteå. De har också döpts i olika kyrkor. Den första i Nederluleå kyrka, den andra i Tavelsjö kyrka och den tredje i Hortlax kyrka. För mig var det en underbar upplevelse att få hålla våra nyfödda barn i famnen.
Namnen, dom hade vi redan klara innan de föddes, och för mig som pappa var det en fin upplevelse att redan medan de låg i deras mammas mage, kunna pratade med dom genom att jag satte min mun mot min hustrus gravidmage, och sjöng någon barnsång. En viktig del för mig var också att få lägga mina händer på hennes mage, och be välsignelse böner över de ofödda barnen.

Till helgen kommer vi i texterna att möta en annan stolt pappa, en pappa som redan innan hans son var född, visste vilket namn som han skulle få. En Ängel vid namn Gabriel hade mött honom i templet där han tjänstgjorde som präst, ängeln sa till honom att han skulle få en son, trots att både han och hans hustru Elisabeth var till åren komna. Barnets namn skulle vara Johannes.
Texterna handlar om Johannes döparen men också till stor del om hans pappa Sakarias och hans mamma Elisabeth. På grund av att Sakarias tvivlade på ängelns ord skulle han bli stum till dess pojken var född. Elisabeth fick leva med en stum man i drygt nio månader.
Många kvinnor har säkert samma upplevelse, att det lever ihop med en stum man. Den dialog och samtals iver man hade haft i början av relationen, har sakta övergått till ett nickade och ett kort mumlande, med ja och nej svar.
Sakarias och Elisabeth följde den Judiska traditionen, att vid den åttonde dagen skulle alla gossebarn omskäras. Då var det också viktigt att namnet var givit till barnet. Elisabeth förklarar att gossen heter Johannes, men folket som hade kommit till familjefesten, de tyckte att det namnet fanns ju inte i släkten, varför skulle han då få namnet Johannes. Den stumme Sakarias tog då en skrivtavla och skrev, ”Johannes är hans namn”. Då löstes hans tunga och han började prisa Gud. Det står att Sakarias fylldes av Helig Ande till att tala profetiska ord.
Om du är nyfiken på vad han sa, kan du hitta orden i Lukas evangeliet det första kapitlet verserna 67 till 80.
När jag blev pappa gjorde jag något liknade med våra barn. Jag lyfte upp dem i min famn välsignade dem och prisade Gud. Sedan bar vi våra barn fram till Jesus i dopets gudstjänst.

En skön helg önskar jag dig
Gösta Degerman