Sidhuvudbild

Tankar inför helgen

Den helige Johannes döparens dag.

Den högstes profet

Nu vajar den svenska flaggan längst ute på bryggan vid vår sommarstuga. Äntligen är bryggan klar, 35 meter blev den till slut. Längst ute på bryggan, alldeles intill den korsmärkta flaggan, har jag spikat ihop en ljugarbänk eller en avkopplingsbänk eller som den ofta blir för mig, en bönebänk. Ljuset den här tiden på året gör att jag ofta tappar bort hur mycket klockan egentligen är. Jag blir många gånger kvar lite för länge nere vid bryggan, det gör att hustrun brukar börja leta efter mig när jag dröjer för länge.

Därute vid bryggan har jag mina samtal med min Herre. Jag pratar med honom om lite av varje. Jag frågar honom vad han tycker om ditt och datt, om små eller stora saker. Ofta har jag pratat med honom om corona pandemin, men oftast är det barnen och barnbarnen som jag vill prata med honom om. Jag tänker att om någon stått i skogen och tittat och hört på mig när jag har spikat, sågat, skruvat och burit sten, då hade nog den personen tänkt, nu är det riktigt illa med gubben Degerman. Men det underbara för mig det är att jag, i min ensamhet, kan prata fritt med honom som är min bäste vän, nämligen Jesus. Jag gör som han säger i sitt ord; ”låt Gud få veta alla era önskningar,” eller omskrivet, ”berätta allt det du tänker för mig.”

Midsommardagens texter handlar om skapelsen, den dagen är det också sommarsolståndet, och då är det ljust dygnet runt här uppe i norr. Därav svårigheterna för mig att hålla koll på klockan.
Men nu på söndag handlar texterna om Johannes döparen. Han talar om sig själv som brudgummens vän, Johannes 3: 29. ”Brudgummens vän som står och hör honom gläder sig åt brudgummens röst”.
Johannes pappa Sakarias, gladde sig över sin nyfödde son, och profeterade över honom, när han som en liten baby vilade i mamma Elisabeths famn. Han sa: ”Du mitt barn skall kallas den Högstes profet, ty du skall gå före Herren och bana väg för honom. Så skall hans folk få veta att frälsningen är här med förlåtelse för deras synder genom vår Guds barmhärtighet och mildhet.”
Johannes växte upp och blev stark i Anden står det. Han gick ut i öknen, ut till ensamheten, där lärde han känna den Herre som han skulle tjäna.
Liksom Johannes, känner jag Jesus som en vän, men också som heligheten själv, jag känner honom som en vän som vill lyssna till vad jag har på hjärtat. Men också den som alla världens makter darrar inför och som alla tungor en dag ska bekänna som Herre.

Jag har genom mina krönikor försökt att vara så personlig som jag kunnat. Jag har som Jesu vän önskat ge en hälsning från honom genom mina enkla rader till dig som läsare. Min ambition har varit att göra det som Johannes pappa Sakarias profeterade över sin son. Att folket ska få veta att frälsningen är här med förlåtelse för deras synder genom Guds barmhärtighet och mildhet.

Nu kommer jag ett par månader framåt sitta på min bönebänk ute vid stugan och vila ut. Jag vill tacka dig som läsare för alla förböner, telefonsamtal, brev och uppmuntran jag fått. Min bön har varit att du som ber för mig ska välsignas med en dubbel lott av Guds Ande. Om Gud vill, om redaktionen vill, och ni läsare vill, kanske jag återkommer till hösten med nya formuleringar och funderingar omkring livet tillsammans med vännen Jesus Kristus.

Jag önskar dig en skön sommartid och hoppas att vi kan mötas, inte bara genom denna krönika, utan att vi också skulle få en möjlighet att ses över en kopp kaffe till ett stilla samtal om livets hemlighet.

Allt gott
Gösta Degerman

Första söndagen efter trefaldighet

Vårt dop.

”Men han kunde ju simma!” De förskräckta och förvånande orden kom från en av mina många syskonbarn. Det är ca femtio år sedan detta hände, men jag kom ihåg hans ledsna ögon när han höll den döda lilla kattungen i sina små händer. Fyraåringen trodde att katten gillade att simma därför hade han slängt den i dammen flera gånger till dess den inte orkade mer.

Vi hade dämt upp bäcken till en liten damm som rann vid sidan om mitt barndomshem utanför Tavelsjö. Dammen var så pass stor att vi fixade dit lite abborrar och mört som simmade omkring i uppdämda bäcken. Orsaken till dammbygget var att mamma behövde vatten till sin elektriska vattenpump som försåg alla hennes odlingar av blommor och växthus med det livgivande vattnet. Eftersom vi var många i hushållet var självhushållning en viktig del i mors konst att trolla fram mat på bordet varje dag.
Varför jag kom ihåg den traumatiska upplevelsen som mitt syskonbarn genomlevde, med den simmande kattungen, det var att det handlade om vatten. Vattnet blev den lilla kattungens död.
Vatten är ju ett livsavgörande medel för hela skapelsen. Vattnet kan förgöra och förstöra som i helgens texter om hur Noa byggde sin båt och hur vattnet dränkte hela mänskligheten. Han och hans familj plus alla djuren som Gud hade bestämt överlevde genom att de var inne i Arken. Kyrkan brukar ibland använda denna berättelse om Noa och Arken som en bild av dopet. De som klev ombord på Arken blev räddade, frälsta.
Helgens tema är dopet. I dopet är det vatten som är ett av elementen i själva ritualen. Där i dopakten är det Guds ord som uttalas över vattnet, det är ordet och vattnet tillsammans som ger den döpte en vattenstämpel som aldrig någonsin försvinner. En gång döpt, alltid döpt. Liksom en sedel har sitt värde genom vattenstämpeln som finns dold i papperet, så är den döpte stämplad med en Guds stämpel som aldrig går ur. Man kan vägra att tro, man förneka sitt dop, man gå bort från sin bestämmelse, men för Gud finns alltid hans stämpel kvar.

För mig är det märkligt, men dopet har varit en stridsfråga i kristenheten i många år. Det har varit verbala slagsmål mellan samfunden i denna fråga.
Jag har inget mandat från någon församling att säga detta, men jag vill å kristenhetens vägnar be dig om förlåtelse om vi har skymt Jesus för dig genom vår oenighet.
Alla kristna församlingar är överens om att dopet är ett dop till Kristus, vi döper i Faderns, Sonens och i den Helige Andes namn. Men formen, och tanken, hur vi genomför dopet är lite olika. Eftersom jag är en Luthersk präst döper jag barn. För mig är det en stor upplevelse att få ta det lilla barnet i min famn, lägga händerna på dess huvud, och känna pulslagen igenom den tunna huden. Jag känner pulsslagen av liv, och jag får som representant från livets Herre själv, döpa barnet in i Guds famn.

Dammen vid mitt barndomshem var till liv för växterna i växthuset, blommorna, potatisen och jordgubbslandet. Men det var också till bitter död för den lilla kattungen.
Vattnet kan bli till liv men också till död. Jag får varje år uppleva havets tjusning av blankt och stilla vatten, men också hur havet kan bli vred och bryta sönder bryggor och slå sönder min båt.
Att vara döpt i vatten i Faderns Sonens och i den Helige Andes namn, det öppnar upp för ett liv i trons gemenskap med livets Herre själv. Dopet är en livsvandring med honom som håller hela världen i sin hand. Vill du leva i ditt dop och låta honom greppa din hand?

Allt gott
Gösta Degerman

Heliga trefaldighets dag eller Missionsdagen.

Gud – Fader, Son och Ande.

Jag måste få berätta här i min krönika en vacker historia i dessa pandemi tider. Det handlar om mina två syskonbarn Elisabeth och Theresa som körde sin mamma Britt-Sofie 300 mil. De visste att deras mamma tillhörde riskgruppen för kovi-19. Därför körde de min syster från Salemstaden, söder om Stockholm city, till min näst äldsta stora syster Ann-Christin som bor på en bondgård mellan Vännäs och Tvärålund i Västerbotten.

Där ute vid Ann-Christins bondgård är det långt till grannarna och inga kända falla av covi-19. Därför satte Elisabeth och Therese sin mamma i bilen och helt sonika körde upp henne till tryggheten i Norrlands djupa skogar. Det här hände när corona krisen pikade i Stockholms trakten nu vår. För ett par veckor sedan, när det lugnat ner sig, kom tjejerna bilandes upp igen för att hämta hem sin mor. Sammanlagt körde de 300 mil för att i omsorg om sin mor skydda henne från smittan.
Jag tycker att den handlingen av tjejerna är en vacker bild på hur vi människor kan stödja och hjälpa varandra. Kärlek är handling inte bara prat. Gång på gång har vi läst i dessa orostider om hur människor har hjälpt och stöttat varandra. Vårdpersonalen har äntligen fått kredit för vad de dagligen gör, nämligen vårdar. Det är tråkigt att det måste till en sådan kris innan makthavarna förstår vad som dessa yrkesgrupper dagligen får kämpa med.

I söndagens texter möter vi också två systrar, men dessa två är förtvivlade över att deras bror har dött. Lasarus som han hette, var en av Jesu bästa vänner, han hade varit död i tre dagar när Jesus kom.
Systrarna hade skickat bud till Jesus några dagar tidigare om att hans vän var sjuk. När han kom grät han med systrarna Marta och Maria, han delade deras gråt och förtvivlan. Men då sker det märkliga att han ropar in i graven, ”Lasarus kom ut,” och Lasarus som varit död, kom ut ur graven levande.
Jesus sa till Marta innan han ropade ut Lasarus från döden, ”Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva om han än dör, och den som lever och tror på mig skall aldrig någonsin dö.”
Jesus möter Marta med Guds namnet, JAG ÄR. Han kommer med den djupaste trösten en människa kan få i ett sådant svårt ögonblick. Han möter henne med Guds namnet. Det namn som har makt över döden och dödsriket, det namnet som kan ropa ut de döda från graven.
För Marta och Maria var sorgen stor, de såg på Jesus genom tårdränkta ögon och hörde hans ord, som i en dimma, att deras bror skulle få liv igen. De hade svårt att tro att något sådant skulle hända.
Jesus hade undervisat förut, om att för Gud är allting möjligt. För honom är det möjligt att uppväcka döda, bota de sjuka och trösta dem som gråter.

Från Stockholm till Västerbottens inland, körde Theresa och Elisabteh tur och retur gånger två, sin mor för att hon inte skulle drabbas av corona smittan. Det kallar jag för omsorg.
Omsorg har den treenige Guden om dig du som läser dessa rader. Även om du just nu känner som att Jesus är långt borta från dig, så är han ändå där hos dig. Han som ÄR, är närvarande i ditt hem vid din säng, vid matbordet, han är inte långt borta ifrån någon av oss. Hans namn är, JAG ÄR, han stänger inte dörren och går ifrån dig i din gråt och längtan. Nej han stannar kvar och tar del av det du har på ditt hjärta.

Den treenige Guden, Fader, Son och Ande han ÄR inte bara vissa dagar utan
ALLA dagar. Han är med dig de dagar då allt känns hopplöst, de dagar då ångesten kramar livslusten ur dig, de dagar då du bara känner dig så där hopplöst ensam. Hans namn borgar för att du inte behöver vara ensam. Hans namn är ”Gud med oss”.

En skön helg önskar jag dig
Gösta Degerman

Pingstdagen

Den Helige Ande

Snart är sommaren här på riktigt. Våren har varit kall och långdragen men nu spricker björkens löv och häggen blommar snart och vi kan insupa en härlig doft av sommar. Fåglarna spelar sina serenader och bygger sina bon. Det doftar från markerna och vi känner i hela vår kropp att nytt liv är på gång.
Den här tiden på året väcks gubben Degerman till liv. Då vill jag så fort som möjligt ta mig ut till stugan för att bygga bryggor och såga ved, laga någon altan och måla stugorna.


Under vintersäsongen har jag som björnen, gått i ide. Det händer inte så mycket omkring gubben vid den tiden på året. Jag är ganska lik gubbarna på västkusten som jag mötte under de två åren vi bodde där. Under året såg man inte till de gammal fiskarna mer än att man hälsade på dom där de satt utanför affären eller nere vid hamnen. Många av dem var märkta av livet ute till sjöss. De gick med kryckor och käppar, men som i ett trollslag när hösten kom, och det var dags för kräftfisket, då åkte dessa gubbar ut med sina båtar och som i ett under verkade de ha blivit kvitt alla sina krämpor.

Något liknande är det med mig och stugan. Gubben Degermans annars så sargade kropp, helt plötsligt spritter den av liv. Jag skulle kunna sjunga med Lasse Berghagen i hans sång, ”Ja det va' en kväll i juni” där han skriver, ”Plötsligt spratt de´ till i gubben, han blev ung och han blev fri, då när sommarn e' som bäst.”
Vi har köpt några solpaneler till stugan eftersom vi saknar el på ön. Att dra fram el till stugan skulle kosta oss flera hundra tusen kronor, därför har vi valt att satsa på solpaneler. Att ta kraften uppifrån är ju något som Hasse Alfredsson hade som en monolog för många år sedan. Solel är ju ett klimatsmart och ett mycket billigare alternativ för oss.
Visserligen har vi blivit tvungna att köpa olika tolvvolts batterier, lampor, pumpar och dylikt, men det är i sammanhanget en väldigt liten investering.

Till helgen firar den kristna kyrkan sin födelsedag. Vi brukar säga att pingstdagen är den dagen då kyrkan föddes. Jesus sa till sina lärjungar att de skulle bli beklädda med kraft när den Helige Ande skulle komma över dem. Något helt nytt hände med de skrämda lärjungarna när den Helige Ande kom över dem. De fick ett nytt sätt att tänka, känna och agera.
Det som Jesus talat med dem om förut, det blev levande. Det hände något med dessa första kristna när den Helige Ande fick kontrollen över dem.

När jag som tjugoåring fick mitt första möte med Anden, då förvandlades, märkligt nog, allt det jag såg, kände, luktade, och smakade, till något nytt. Det var inte något nytt, men det blev nytt för mig. Naturen, blommorna, lukterna allt fick en himmelsk närvaro.
Det var som en helt ny värld öppnade sig för mig när den helige Ande fick grepp över mig. Liknelsen med mig och stugvistelsen som jag ovan har försökt att beskriva, den är inte så haltande i detta sammanhang. Allt är som vanligt ute på ön, men ändå, när jag slår på strömmen till våra lampor då påminns jag om den helige Ande, att kraften kommer från ovan. Solens ljus omvandlar sin strålar till elenergi när de träffar solpanelen. Den Helige Ande är Guds ljus som träffar våra hjärtan och omvandlar denna beröring till livsenergi. Det blir en sorts rörelse energi inåt mot oss själva, utåt mot våra medmänniskor och uppåt mot Gud själv.

En skön Pingst helg önskar jag dig
Gösta Degerman

Söndagen före pingst

Hjälparen kommer

”Har du sett? När jag vrider av ugnen då slocknar ljuset i vardagsrummet!” Det var hustrun som gjorde upptäckten att det var något galet med strömmen i vår lägenhet. Hon skrattade så hon nästan grät när hon upptäckte att hon kunde styra mitt TV tittande från spisen. Vi undersökte tillsammans vad som kunde vara fel. Jag drog ut kontakten från spisen undersökte proppskåpet och konstaterade att en fas förmodligen hade gått.

Det här hände under söndagskvällen därför fick vi vänta till måndagsmorgonen innan felet kunde avhjälpas av vår vaktmästare. Tänk så tokigt det kan gå med strömvirvlarna i våra elledningar när allt inte följer gängse ordning.

Underligt är det också med att våren och värmen som låter vänta på sig. Vi har sett en spindel, mygga och en fluga, men någon vårfjäril har inte uppenbarat sig.

När jag skriver påminns jag om en berättelse som finns i en av mina konfirmandledarhandböcker som handlar om en fjäril.

Där berättas det om, hur en man, hittade en kokong, där en fjäril nyss hade påbörjat sin mödosamma kamp för att ta sig lös. Han tänkte att hans kulle hjälpa livet lite på traven så han klippte försiktigt bort kokongen och fjärilen blev fri från det hon kämpade med. Det märkliga sker inför mannens ögon att det han trodde skulle bli till befrielse blev till den fjärilens död.

Vad manen inte hade förstått var att kampen i kokongen behövdes för att fjärilens vingar skulle växa sig starka så att den kunde lyfta och flyga när den äntligen blev fri.

Det jag tänker omkring denna lilla berättelse om livet, det är, att vi vill oftast leva vårt liv utan några svårigheter. För oss var den lilla bagatellen att vara utan ström ett besvärligt avbrott i vår annars så väl fungerande livscykel. Men ett liv utan motgångar skulle inte göra oss starka. Vi behöver kampen och motgången i livet, för den gör oss starka.

Det vi får i tron på Gud och umgänget med honom är en grundtrygghet som hjälper oss i alla livets förhållanden. I detta livet har vi fått en hjälpare, den Helige Ande, som vill hjälpa oss igenom i allt det vi möter. Han hjälper oss loss, ut i full frihet, vid den rätta tidpunkten, som är i Guds tid.

Han är en Guds strömvirvel, som oftast är lite svår att diagnostisera, och han kan göra de mest förunderliga saker för att vi ska lyfta blicken bort från oss själva för att istället se på livet som han hade tänkt. Den Helige Ande är den som kommer till oss och hjälper oss när våra livsbatterier är tömda på kraft. Då kommer han med sina startkablar och ger oss livsströmmen från Jesus rakt in i våra liv.

En skön helg önskar jag dig
Allt gott
Gösta Degerman

Bönsöndagen

Bönen

Inget fotbolls EM och inget hockey VM, inställda idrottsevenemang över hela världen. Fy vad trist för en sportintresserad person som jag är. Inte fick Björklöven komma in i hockeyns finrum trots en fantastisk säsong. Nej det där lilla viruset har verkligen ställt till det för mig i min nördiga idrottsbubbla.

SVT play har mycket i sina gömmor som jag inte hunnit med se. Men många repriser från fotbolls VM och andra idrottsevenemang har jag kunnat avnjuta. Nu i veckan satt jag och hustrun och njöt av lite nostalgiska tillbaka blickar tillsammans med Lass Åberg. Han fyller 80 år i dagarna och påpassligt har SVT sammansatt en dokumentär med rubriken ”En ängslig gosses memoarer”, där födelsedagsbarnet själv guidar oss genom alla åren som han har roat med sin situationskomik.
Dokumentären avslutas med att han säger sig inte tro på Gud, men han avslutar ändå med en bön till en Gud som han menar inte finns. Han ber bland annat, ” Herre gör mig ödmjuk.”
I dagarna kom det en undersökning från England om kring coronakrisens påverkan när det gäller bön. Det något oväntade resultatet i undersökningen visade att det var fler unga vuxna som uppgav att de ber regelbundet än personer från 55 år och uppåt.
Bön är ju något som utförs ganska ofta från åskådarläktaren vid olika idrottsevenemang. På TV bilderna kan man se hur fansen knäpper sina händer vid till ett exempel en straffspark. Jag har mer än en gång suttit framför Tv:n och bett för våra atleter.
Det finns mycket av bön i vårt samhälle i dag.

Helgens tema är bön och i texterna får vi, och lärjungarna undervisning av Jesus om vad bön är.
Jesus har lovat, att när vi möts till bön, då ska han vara närvarade mitt i bland oss. Men han ska också höra oss om vi stänger in oss i vår kammare, och ber i ensamheten. Där i vår karantän i vår ensamhet finns han som är alltets skapare. Paulus skriver att, egentligen vet vi inte hur vår bön ska vara, men att Guds Ande, stöder oss i vår svaghet, han vädjar för oss med rop utan ord. Paulus skriver i episteltexten att, ”Han som utforskar våra hjärtan vet vad Anden menar, eftersom Anden vädjar för de heliga så som Gud vill.”
Var frimodig i din tysta, eller högljudda bön, Gud hör ditt rop, Gud hör din bön.

För mig är bön ett sätt att leva, jag börjar min dag i bön, och lever min dag i bön, och somnar med en bön på mina läppar. För mig är kristen tro inte religion, utan relation. För mig är inte kristen tro ett beteende, utan ett beroende. För mig är kristen tro inte prestation, utan vila. Den Kristna kyrkan tror inte på en idé, utan på en person.
Du och jag får prata med Jesus som en vän. Han kallar oss inte längre tjänare, utan vänner. Vi får umgås med honom under dygnets tjugofyra timmar, han är ständigt intresserad av vad vi har att säga till honom.
Tänk att han som skapat kosmos och mikrokosmos, han som bär upp himlavalvet i sin hand, han som väger upp havets vatten i sin hand. Han säger, inte ett huvudhår ska falla till marken utan att han vet om det. Tänk att han som har skapat alltet, vet om dina hårstrån på din hårborste.

En skön helg önskar jag dig
Allt gott
Gösta Degerman

Femte söndagen i påsktiden

Att växa i tro

”Gösta, du måste komma in och se vad de visar på TV just nu.” Det var hustrun som ropade på mig genom det öppna fönstret från vår pensionärskuvös den 11 september 2001. Jag släppte spaden och stoppade ner det lilla plommonträdet i det vatten dränkta planteringshålet. Plommonträdet hade jag fått som femtioårs present dagen innan.

TV bilderna som utspelade sig framför våra ögon var som hämtade från någon actionfilm. Vi såg hur de stora passagerarplanen körde rakt in i tvillingtornen och hur sedan de båda tornen rasade.

En katastrof kablades ut direkt från Manhattan New York. Världens finansiella centrum var under attack och vi kunde se det i real tid. Vi satt som förstummade av det vi såg. Vi försökte att förstå vad som höll på att hända. Genom TV bilderna kände vi hur paniken lamslog hela USA och världen.

Den 15 april 2019 var det ett nytt drama som utspelade sig för oss som TV tittare. Då utbröt branden i det storslagna Domen i Notre-Dame de Paris. Där raserades inte tvilling klocktornen, utan som genom ett under lyckades brandmännen förhindra att detta ståtliga byggnadsverk, ett av världens mest kända religösa byggnader, att den inte helt skulle uppslukas och förstöras av elden.

Den 11 mars 2020 var det åter dags för ett TV drama som påverkat, inte bara dig och mig, utan en hel värld. Det var då världshälsoorganisationen WHO, meddelade att covid-19 är en pandemi. En pandemi innebär en spridning som påverkar stora delar av vår värld. Covid-19 har sin släkting i viruset SARS-CoV-2, dessa blir en sorts tvillingvirusar. De liknar varandra, men är ändå olika.

Covid-19 har påverkat den finansiella marknaden. Den har påverkat den religiösa delen av världen, där kyrkor har blivit tvungna att tänka nytt. Pandemin har även påverkat oss som enskilda människor, våra kroppar. Vi har blivit tvungna att tänka om hur vi behandlar varandra, vår hygien, vår livstil osv.

I mina funderingar har jag tänkt på ordet tvilling. Tvillingtornen i Manhattan, tvilling kyrktornen i Notre- Dame och tvilling virusen, i det har min tankevärld hamnat i funderingar omkring avgudar. Min tanke är att avgudarna handlar om finansiella, religiösa, och kroppsliga intressen. Word trade center handlar om pengar, framgångens avgud. Notre-Dame de Paris handlar om de avgudade religösa platserna som bönhusen, kyrkobyggnader och religiösa attribut. Corona pandemin handlar om den avgudade kroppen. Vår tids kroppsfixering, må bra recept och olika sätt att nå det fullkomliga välbefinnandet.

Helgens texter talar om att växa i tro. Det handlar inte om att vi ska bli stora i oss själva utan att växa till i kärleken. Det handlar inte om att bygga monument över oss själva. Nej, utan den bibliska undervisningen talar om att glömma sig själv för att istället låta Jesu undervisning få bli den klangbotten våra liv behöver. Tvilling, betyder att spegla någon annan, att var kristen är att spegla en annan, nämligen Jesus. Jag förmodar att vissa personer som i dagarna räcker ut en hjälpande hand inte har en personlig kristen tro, men de gör kristen tro. De ger människor mat, omsorg, de försöker lösa deras vardagliga situation. De gör Jesu handlingar och på så sätt kommer de närmare tron. Gyllene regeln säger: ”Gör mot andra så som ni vill att de ska göra mot er.”
Där har vi ett fäste i vårt liv här på jorden. Gång på gång har vi under de senaste månaderna fått vittnesbörd om hur människor har anammat Jesu undervisning om att se vår medmänniska. Vi har sett människor växa i tro.

En skön helg önskar jag dig, allt gott.
Gösta Degerman

Fjärde söndagen i påsktid

Vägen till livet.

Det coronadrabbade kryssningsfartyget The Ruby Princess har äntligen fått lägga till 80 kilometer söder om Sydney efter drygt två veckor till havs. Passagerarna berättar att de känner en stor lättnad att äntligen komma iland. På 1300 talet fick fartyg som anlände till Venedig ligga på redden i fyrtio dagar innan de släpptes in i hamnen. Orsaken var att man ville vara säker på att sjömännen inte bar på någon smittsam sjukdom De fick quarantena, som betyder ”fyrtio dagars (period)”. Därifrån har vi fått vårt ord för karantän. Digerdöden var den då mest smittsamma sjukdomen. Allt enligt Wikipedia.

Talet fyrtio är ett tal som återkommer i vår bibel flera gånger. Noa fick vara med om att regnet vräkte ner under fyrtio dagar och dränkte den dåtida mänskligheten. Fyrtio dagar tillbringade Mose på berget i karantän när han fick ta emot lagtavlorna. Fyrtio år fick Israel vandra i öknen och fyrtio dagar var Jesus ute i öknen i en sorts karantän innan han började sin gärning. Fyrtio dagar lät han sig ses efter uppståndelsen för flera hundra människor.

Wikipedia är en sajt som jag gärna går till för att införskaffa information. Flera av mina närmaste brukar besöka en köp och auktions sajt som heter Tradera. Där kan man köpa eller lägga ett bud på något billigt klädesplagg eller pryl till hemmet.
Ordet tradera har sin rot i vårt svenska ord för tradition, att överföra eller att återberätta.

De Israeliska barnen och ungdomarna har traditionen, som ett viktigt instrument för att lära sig att kunna återberätta, att överföra sitt Israelisk/Judiska arv till sin samtid. De har fått uppmaningen att hålla Guds ord nära sin panna och hjärta.

De har hört om talet fyrtio sedan barnsben. De har hört om Jahve och kan sin Thora, sina heliga skrifter som ett rinnande vatten. Kunskapen har överförts, traderats till dem. De vet att en frivillig social distansering, som att leva i karantän är en del av livet med Gud. Fastan, som vi i Kristi kyrka just nu har lämnat bakom oss, den varade i fyrtio dagar innan påskdagen. Att fasta är en frivillig karantän som många kristna använder sig av för att i stillheten och ensamheten söka Gud.

Den gammaltestamentliga texten för söndagen handlar en del om Israels barns fyrtioåriga långa vandring i öknen. De är i en gemensam karantän, åtskilda från all kontakt med andra folk. De har Gud med sig i molnskyn om dagen och i en eldpelare om natten. Även om de var ensamma i öknen var de ändå inte ensamma, därför att livets Gud fanns där. De var inte övergivna, Gud hade inte lämnat dem åt sitt öde, utan han var synligt närvarande i molnskyn, eldpelaren, och i tabernaklet där lagtavlorna var förvarade.

I en av evangelietexterna säger Jesus: ”Nu har också ni det svårt. Men jag ska se er igen, och då skall ni glädjas, och ingen skall ta er glädje ifrån er.”

Glädjen överflödade när lärjungarna predikade och talade om Jesus som Guds frälsning till världen. De överförde och återberättade det de fått höra av sin Herre och mästare. Fritt citerat från Billy Grahms sista tal innan hans död; ”Om någon säger att jag är död, tro honom inte därför när jag går in i det nya livet, in i evigheten , då är jag så mycket mer levande än jag någonsin har varit i detta livet”. Detta är också något som jag ständigt traderar, överför, återberättar att ”vägen till livet,” den går genom Jesus Kristus, den vägen leder till ett ännu större, glädjefullare, rikare liv, än vad vi någonsin kan förstå. Den karantänen kommer inte att vara i fyrtio dagar eller fyrtio år, utan det är en evighet med Jesus, som väntar oss.

Allt gott och en skön helg önskar jag dig.
Gösta Degerman

Tredje söndagen i påsktiden

Den Gode Herden

På grund av coronakrisen har äventyraren Mattias Andersson från Piteå blivit tvungen tänka om när det gäller sin träning. Enligt dagspressen har han gjort en annorlunda bergsbestigning under påskhelgen. Han har nämligen avverkat 8873 höjdmeter som en träning inför sitt livs största äventyr, nämligen att bestiga Mount Everests. Upp och ner för Vallsberget har han från långfredag till påskdagen knatat, för att kroppen ska få en liten försmak hur det kommer att kännas, när han väl är på plats någon gång, kanske redan till hösten.

Jag har också läst om att kritiken har varit hård mot de olika skidorternas öppethållande under coronakrisen. Framför allt har kritiken varit mot att barerna hållits öppna på kvällarna för after ski. Men i nuläget, då har man anammat hälsomyndigheternas rekommendationer och stängt ned både backar och barer till ett minimum. Den ekonomiska förlusten är förstås väldigt kännbar för alla inblandade.

När jag läste om Mattias och skidorternas svåra dilemma under coronakrisen kom jag att tänka tillbaka till en av våra resor till fjällvärlden. Vår yngste grabb var då bara några år gammal, men han fick ändå följa med på vår dagstur, för att nå en av de enklaste fjälltopparna i närområdet. Stigen var spångad på de flesta ställen, därför var det inte så besvärligt att ta sig uppför. Lillgrabben fick ömsom knata på med sina små ben ömsom bar jag honom på mina axlar. Våra båda flickor var också med och gick med pappa ända fram till snökanten. Där stannade vi och hade ett litet snöbollskrig mitt i sommarvärmen.

Davids psalm 23, är den föreslagna psalmtexten till helgen, den talar till mig starkt om att, ”Din godhet och nåd ska följa mig”. Det är Herden David som skriver om den gode Herden, alltså Gud själv som leder honom på rätta vägar, igenom den mörkaste dal, likaväl som vid de lugnaste vatten.

Bilden som vi möter i helgens texter är hur Jesus talar om sig själv som den gode herden som leder och bär sina får till tryggheten i hans närhet. Han föder och bär dem hela vägen hem till fårfållan där han vaktar dem så att inget ont ska hända dem.

Har du som jag gått i söndagsskola minns du säkert bilderna av Jesus som herden, bärandes på ett litet lamm, antigen på sina axlar eller i sin famn. Bilden andas omsorg, närhet, intimitet och en kärleksfull famn.

Den bild som jag anknyter till, det är bilden av hur jag som pappa bar min lille son på mina axlar, över stock och sten, förbi brusande jokkar och vindpinade fjällbjörkar. Det var ingen börda jag bar, det var ett älskat barn. David ger oss bilden av en Gud som en herde som bär och lyfter oss igenom livet. Det är inte en börda för Jesus, det är ett älskat barn.

Jesus är herden som vi kan lita på, en som bär oss när vi tycker att vägen är för svår att gå. Han sviker oss inte. Han bär oss i sin famn när livet gjort oss illa. Han är en sådan vän som inte vänder bort sitt ansikte ifrån oss, utan ständigt har ett tillvänt ansikte mot var och en av oss. Kung David skriver att Guds godhet och nåd ska följa oss. Han vill leda oss från det högsta berg till vår mörkaste dal, som till det lugnaste vatten, han vill lyfta oss upp i sin famn och låta sitt ansiktes ljus få lysa över oss. Vi, du och jag är inte någon börda, vi är hans älskade barn.

En skön helg önskar jag dig
Gösta Degerman

Andra söndagen i Påsktiden

Påskens vittnen

Minst tjugo sekunders handtvätt med tvål och vatten plus social distansering är receptet från hälsomyndigheten till oss svenskar i dag. Att hålla avstånd till varandra är en av de viktigaste uppgifterna, menar våra hälsoexperter. En av Krister Sjögrens och Vikingarnas succéplattor har titeln. ”Kan man älska någon på avstånd?”

Många är det som svängt sina lurviga ben till den dansbandslåten. Att älska någon på avstånd det är både svårt och enkelt. När jag som tjugoettåring hittade världens finaste tjej i Luleå och själv hade bostadsadressen i Umeå då var det en enda lång pina under veckorna att inte kunna vara tillsammans. Det var som i Vikingarnas dansbandslåt, många mil mellan oss. Det var en socialdistansering som blev blev smärtsam i en ung mans hjärta under veckorna. Även om vi höll kontakt med brev och telefonsamtal så var ändå längtan stor, att få träffas.
Nu i corona tider kan jag inte krama mina barnbarn och mina barn som jag brukar. Det känns svårt att hålla social distansering till dem som man älskar mest.

”Jag älskar dig!” Undersökningar som är gjorda visar att detta ord är bland de kraftfullaste ord man kan säga till varandra. Vissa undersökningar pekar på att en stor del av svenska folket tycker att dessa ord är viktiga att få höra varje dag. Jag viskar relativt ofta i mina barnbarns öron just dessa ord, morfar/ farfar älskar dig. Jag vet av egen erfarenhet hur mitt självförtroende, och tilliten till min hustru har ökat när jag själv fått höra orden, ”Jag älskar dig”. Jag växte upp i en familj med 12 syskon. Därför är det inte någon större överraskning för er när jag säger, att jag har inget minne av att jag fått sitta i min pappas knä. Det fanns helt naturligt ingen plats för mig där. Inte heller har jag något minne av att han någon gång sa till mig att han älskade mig. Men ändå kände jag mig älskad.

Älskar du mig?
Den frågan ställs av Jesus i helgens texter. Det är Petrus som får frågan tre gånger efter det att Jesus har stått upp ifrån det döda.
Petrus som tre gånger hade förnekat att han kände Jesus. Nu står han där vid den Galileiska sjöns strand och möter honom som han för någon vecka sedan, i stor rädsla, sa att han inte kände. Tre gånger ställer Jesus den alltigenom viktigaste frågan till honom. Här gällde ingen socialdistansering utan där står Jesus med en lärjunge som han älskar. När jag som präst hade konfirmations undervisning, då plockade jag ofta fram gitarren och sjöng med konfirmanderna, strofen från psaltarpsalmen 139, ”Du omsluter mig på alla sidor och håller mig i din hand.” Det gjorde jag för att konfirmanderna skulle veta att vad som än händer i deras liv håller Gud inte socialdistansering med dem, utan han omfamnar dem och håller dem i sin hand. Gud älskar inte på avstånd, han är nära, så nära som luften du andas.

Älskar du mig?
Jesus hade inte bara genom ord förklarat för Petrus sin kärlek till honom, Jesus hade visat med hela sin varelse hur mycket han älskade Petrus. Han gav sitt liv för honom, likaväl även för dig och mig, för att vi skulle få ta del av den himmelska världens liv. Han har som en älskande pappa satt oss i sitt knä och viskar orden i vårt öra, ”Jag älskar dig”.
Jesus sa ”följ mig” till Petrus, han som hade misslyckats att vara den starke och alltigenom trofaste lärjungen, han hade misslyckats totalt med sin intention att vara en trogen lärjunge. Det var inte hans trolöshet eller hans feghet som gjorde honom passande för uppgiften att bli kyrkans förste ledare, utan det var alltigenom, Guds nåd.
Herrens trofasthet var större än Petrus förnekelser och förbannelser. På denna grund står fortfarande kyrkan i dag.

Älskar du mig? Det är frågan i helgens texter. Uppmaningen är: Följ mig!

En skön helg önskar jag dig.
Gösta Degerman

Påsk dagen

Kristus är uppstånden

” Nu håller ni er i skinnet och ser till att ni håller er borta från alla slags folksamlingar!” Det var sonen och hans hustru som var lite upprörda när de fått höra att vi fortfarande arbetade med olika projekt. ”Ni vill väl inte att era barnbarn ska mista sina mor och farföräldrar?”

Argumenten var många och upprördheten ökade alltefter vi försökt lugna dem med att vi följde folkhäslomyndighetens råd i alla lägen.
Jag gissar att många som läser denna krönika känner igen sig i vår sons och sonhustruns försök att få sina åldrande föräldrar att tänka på att vara extra försiktiga nu när vi är i corona krisen.

Naturligtvis är det så, att detta virus får konsekvenser i alla familjer, men även för kyrkan. Vi har fått nya riktlinjer nästan varje vecka om hur många som får samlas till Gudstjänster, till dop, begravning osv. I skrivandets stund är det femtio personer som gäller, men det är i en lokal där människor kan sitta långt ifrån varandra. Vaktmästarna har fått en inte alltför rolig uppgift att räkna in Gudstjänstdeltagarna. När femtio personer är inräknade då stängs kyrkporten och inga fler får komma in. Det får mig att tänka på en gammal väckelsesång som sjöngs med inlevelse för ca fyrtio år sedan, ”Innanför eller utanför evigheten en gång, var ska du stå en gång? ”

Kyrkans största och viktigaste högtid står för dörren. Helgens texter talar om död och liv, det är påskens budskap till en coronasmittad mänsklighet att Jesus har besegrat döden och han har öppnat himmelens port för var och en som vill. Torsten Nilsson var EFS predikant och rektorn vid Johannelunds teologiska högskola under sjuttiotalet. Jag minns hans predikan, i hur han ropade en gång från predikostolen, med sin sedvanligt intensiva röst.
”När Jesus dog då krossade han himlaporten med sitt kors så att det bara blev sågspån kvar av porten.”
För mig har hans metafor, liknelse eller bild etsats fast i mitt inre, och det är detta jag vill proklamera i min krönika vecka efter vecka. Vägen till Guds heliga rum är öppen.

Söndagens texter handlar om en ny tid. I våra kyrkor runt om i vår värld ropas det ut tre gånger denna söndag, ”Kristus är uppstånden, ja han är sannerligen uppstånden”! Det är en proklamation om att Jesus har besegrat döden och gett oss alla, som vill ta emot det, ett evigt liv. Detta var de första kristnas största, och ivrigaste förkunnelse. Jesus är uppstånden, Jesus lever.

Gång efter gång har jag hört samma uppmaning de senaste veckorna. ” Vi gör det tillsammans, vi tar gemensamt ansvar för varandra.” Det är vackert sagt, och gång på gång har vi fått positiva signaler om hur vi hjälper varandra.

När det gäller vårt eviga väl, då ska vi tillsammans hjälpa varandra till den upptäckten, att det finns en som tagit fullt ansvar för oss, för dig och mig, det finns en som gått lidandets vägen för att dörren, porten, till evigheten nu står öppen för alla som vill. ”Kristus är uppstånden, ja han är sannerligen uppstånden.”

En skön påskhelg önskar jag dig
Gösta Degerman

Palmsöndagen

Vägen till korset

”Har du tvättat dina händer?” Den frågan, eller den uppmaningen som ligger i frågan har hustrun genom åren många gånger uttalat till mig och våra barn. Nu förtiden är det våra barnbarn som får höra samma uppmaning när mormor/farmor är i närheten.
Hustrun har arbetat inom vården i nästan hela sitt yrkesverksamma liv, och hon har sett hur viktigt det är att alltid ha rena händer.


Samma mantra har vi gång på gång fått höra de sista månaderna i alla nyhetssändningar. Tvätta noga era händer. Så även statsminister Stefan Löfven i sitt tal till svenska folket. Aftontidningarna har genom instruktionsvideos demonstrerat hur händerna på ett rätt sätt ska tvättas för att corona viruset inte ska fästa sig i våra händer.
Vår sons yngsta barn heter Albin och är tre år, han är för övrigt vårt yngsta barnbarn i dagsläget. De bor i ett bostadsområde söder om Umeå. När hustrun och jag är där på besök, då får Albin ofta uppmaningen från farmor, efter en kladdig matstund, att gå och tvätta händerna. Då brukar han gå från köksbordet med sina små händer över huvudet, och sen öppna toadörren med armbågen. Efter att vi hört hur han spolat i handfatet en stund, då brukar han komma tillbaka med blöta händer för att farmor ska få känna att det luktar tvål från hans händer och att han lytt hennes uppmaning.

I våra kyrkor luktar det nu för tiden inte bara stearin utan även en doft av sprit lägger sig som en dimridå över de få åhörare som kommit till Gudstjänsten.
Det står nämligen handspritsflaskor lite varstans i kyrkorummet för att gudstjänstbesökarna ska få möjlighet att sprita sina händer och känna sig trygga i denna miljö. Inga handskakningar eller kramar utdelas utan en vänlig nick och ett välkomnade leende funkar nästan lika bra. Vi i kyrkan följer de riktlinjer som folkhälsomyndigheterna ger. Men i dessa dagar ändras det ganska ofta. Jag skriver det här under fredagen, så innan söndag nästa vecka är det kanske något annat som gäller.

I en av helgens texter talas det om att rummet fylls av doften från nardusbalsam, som Jesu vän Maria häller över Jesus, och smörjer hans fötter med. Alla i rummet kände av doften.
Den doften kunde lärjungarna senare påminna sig om, för den återkallade minnet av Jesu begravning. Han säger i texten;
”Hon har sparat sin balsam till min begravningsdag.”
Dofter och lukter sägs sitta djupt i vår minnesbank, de kan ge associationer till platser, situationer och personer som vi mött under livet.
På samma sätt kommer vi att påminnas om corona virusets härjningar, när vi känner doften av handsprit.
Paulus skriver om att vi som hör Jesus till, ska sprida, Kristuskunskapens doft.
Att sprida doften av Jesus det är den kristna kyrkans uppgift. Doften av Jesus ger framtidstro och hopp. Så här i corona tider är det många som är oroliga för sin och sina släktingars hälsa. Du som läser min krönika, hur har du det? Är du orolig? Helgens text ger oss tröst, i det att den säger;
” Frukta inte du dotter Sion. Se din konung kommer till dig.”
Kristus är den som doftar liv, mitt i vår corona ångest. Han är den som inte bara har tvättat våra händer rena, utan hela vår varelse är renad i det Jesus gjort för oss.
När Jesus red in i Jerusalem och såg allt folket visste han att en del av dessa människor som stod vid vägkanten skulle bara om några timmar vända sitt hosianna rop till ett, ”Korsfäst, korsfäst”. Han, Jesus, känner ditt hjärta, han vet din kamp. Var inte rädd, frukta inte, Jesus är dig närmare än vad du någonsin kan förstå. Känner du doften?

En skön helg önskar jag dig
Gösta Degerman